Planering och engagemang krävs för fungerande tvåspråkighet

Artikeln "En familj, två språk kräver konsekvens" (Hbl 20.5.) lämnade många frågor och synvinklar obesvarade. Enligt Pirkko Rautakoski finns det inga regler, utan familjen väljer den väg som passar den bäst. Så kan man också göra, precis som exemplet i artikeln påvisar. Men vill man nå total tvåspråkighet för sina barn i en familj där föräldrarna talar två språk, i det här fallet svenska och finska, finns det inga genvägar om man vill nå ett perfekt slutresultat. Det borde vara så att båda språken för barnen blir jämnstarka och jämförbara med språknivån man uppnår i en enspråkig familj. Sedan är det varje familjs egna beslut om man nöjer sig med att barnet talar ett språk bra och det andra hjälpligt eller alternativt förstår språket, men hellre ändå svarar på det starkare språket. Har man inte agerat rätt ända från början hjälper det inte att i ett senare skede placera barnet i något visst daghem eller skola för att stärka det svagare språket. Inlärningssvårigheter i början kan bli tunga både för barnet och för lärarna. Vill man nå total tvåspråkighet för sina barn finns det egentligen bara ett rätt förfarande.

Beslutet om tvåspråkighet skall fattas redan innan födseln. Det här innefattar också beslutet om dagis- och skolspråk som fattas utgående från vilket språk som i omgivningen är det svagare. På de flesta håll är det svenskan som i omgivningen är det svagare, med Österbotten och vissa områden i Nyland som undantag. Beslutet kan inte skjutas upp till ett senare skede, för allt bygger på konsekvens och kontinuitet. Föräldrarna bör från första stund konsekvent tala sina respektive modersmål med barnet, men de bör fortsätta att sinsemellan tala det språk de alltid använt. Det finns ingen orsak att i det här skedet övergå till ett gemensamt språk för familjen. I värsta fall betyder det att den ena parten tvingas tala ett knaggligt språk, vilket inte gagnar barnets språkliga utveckling. Det här gäller också läsning. Man bör hålla sig till böcker på sitt modersmål för att stärka språket.  I början kan det för en förälder kännas ovant att till ett spädbarn tala på sitt modersmål om det inte är föräldrarnas gemensamma språk, speciellt då barnet inte ännu svarar. Men det blir snabbt naturligt. Det är här man lägger grunden till tvåspråkigheten. Barnet lär sig fort skillnaderna i språken och kommer inte att blanda ihop dem vid något skede. Men det förutsätter att alla personer i barnets omgivning är konsekventa i kommunikationen. Viktigt är också att tala ett vårdat språk.

I artikeln sägs det att ett tvåspråkigt ettårsbarn har betydligt mindre ordförråd i ett språk än ett enspråkigt barn. Vad baserar sig detta påstående på? Vilken omfattning hade denna undersökning? Jämfördes bakgrunderna, förfarandena och hemförhållanden?

Det är viktigt att föräldern som talar omgivningens svagare språk är aktiv och engagerad i barnets uppfostran, skolarbete och vardag. Barnet kommer att få en finlandssvensk identitet (enligt antagandet ovan), men som ett resultat av att det är det starkare språket i omgivningen och det andra hemspråket, kommer finskan att vara jämbördig med svenskan. Påpekas bör att för att det skall fungera i praktiken skall föräldern förstå också det språk som inte är det gemensamma språket mellan föräldrarna.  Kommunikationen i familjen går till på det sättet att barnen svarar sina föräldrar på varderas språk och då krävs det att båda föräldrarna förstår båda språken vilket inte vanligtvis är ett problem. Det blir också ett helt naturligt sätt för familjen att umgås. Om barnets dagis- och skolspråk är svenska och den svenskspråkiga föräldern är tillräckligt aktiv, blir också barnens gemensamma språk med största sannolikhet svenska.

Tvåspråkighet kräver en hel del planering och engagemang. Men barnen tjänar på det och den fördel de får i studierna och arbetslivet är ovärderliga, för att inte glömma den sociala kompetens perfekt tvåspråkighet medför. Det är en enorm fördel för dem i livet.

Hans Rautio
Far till två helt tvåspråkiga barn och farfar till ett helt tvåspråkigt barnbarn.
Helsingfors

Svar:
Forskningsresultaten som jag hänvisar till i artikeln baserar sig på Jenny Lidmans pro gradu avhandling vid Åbo Akademi.
55 familjer deltog i undersökningen, 27 enspråkigt svenska och 28 tvåspråkiga familjer med finska och svenska som hemspråk. Lindman fortsätter forska i ämnet som doktorand i logopedi. För att ge mer sammanhang och presentera tidigare forskning var även akademilektorn i logopedi Pirkko Rautakosi intervjuad i artikeln.

Det är omöjligt att presentera alla synpunkter och belysa ett ämne ur alla synvinklar i en enskild artikel.
Syftet med artikeln var att lyfta fram en intressant pro gradu-avhandling i ämnet och ge den sammanhang genom att låta en familj ge sin syn på tvåspråkighet, berätta om sin vardag och bakgrunden till sina val.

Johanna Minkkinen,
journalist.