Biskopens sakargument uteblev

Biskop Björn Vikström fortsätter sin hätska polemik mot mig (Hbl 16.5), men tyvärr utan de sakargument som man bör kunna förvänta sig av en biskop. I stället tar han till personpåhopp mot mig och beskyller mig för det ena och det andra, bland annat påstår han att jag är svepande och yvig, att jag inte ger konkreta exempel och att jag gör fel i att tala om skräckdrama då det gäller kyrkans placeringar.

Som jag tidigare uppgett utgår kyrkans verksamhet från dess bekännelse och dess tilltro och lydnad till Kristi budskap och påbud. Vikström låter bli att uppge på vilket sätt dessa kan förenas med kyrkans policy i sina placeringar.

Jag har mycket konkret uppgett exempel på fasansfulla kyrkliga placeringar där man strävat efter en så stor vinstavkastning som möjligt, utan att se till etiska värderingar eller kristen etik. Jag har hänvisat till placeringar i företag som förorsakar massarbetslöshet och utplånar hela bruksorter, till företag som kritiklöst samarbetar med diktaturregimer och dödar och torterar människor för deras åsikters skull och till företag som samarbetar med regimer som kräver avlyssning av folkets telefoner. Jag har också hänvisat till det skräckexempel där kyrkan placerat i över tio företag som producerar massförstörelsevapen som till exempel kärnvapenspetsar som på ett ögonblick utrotar stora människomassor och områden. Kan kyrkan tydligare förringa bekännelsen och Kristi påbud i sådana långvariga handlingssätt som inte korrigerats?

Då nyheten om att kyrkan kanaliserat kyrkoskattemedel till kärnvapenplaceringar och annat förfärligt blev det inga snabba reaktioner av vare sig biskopar eller andra beslutfattare. Däremot bekräftades att uppgifterna håller streck. Om kyrkan vill betona att den fördömer placeringarna borde det ha resulterat i åtgärder, som till exempel att avskeda ansvariga och att granska ledningsmodellen. Även medlemmarna i den mäktiga kyrkostyrelsens plenum borde väljas på ett mer demokratiskt sätt för att motsvara en folkkyrkas anständighet.

Då det sedan kommer till Borgå stift och biskopens ämbetsuppdrag krävs att domkapitlet utfärdar klara direktiv för hur församlingarna skall hantera placeringar som uppfyller bekännelsens krav. Själv har jag uppgett att placeringar bör tjäna medmänniskorna och deras behov och intressen. Det här kunde vara placeringar i till exempel hyreshus, servicehus och stödboende.

Tyvärr ville inte Vikström nu alls svara på min kritik beträffande stiftets slappa åtgärder i kvinnoprästärendet.

Bo Holmberg
Karis