Ingen skada, ingen fara

Hockeyfolkets reaktioner efter förra helgens masslagsmål i rinken i Lahtis visar att man helst glömmer det hela. Det ena laget tycker att det var fel att man fick hårdare straff än motståndaren medan det andra laget säger att ”det här ändrar ingenting”.
Ingen skadad, ingen fara, är alltså slutsatsen. Ändå gav domarna Pelicans och Hifk utvisningar under matchens sista minut motsvarande nästan 500 minuter - en arbetsdag.

Många frågor har ställts under veckans hockeydebatt: Godkänner den finska ishockeyn att våldet tilltar i rinkarna? Är ordnade slagsmål till för att öka underhållningvärdet av den absolut populäraste sporten i Finland? Korrelerar den minskande tillströmningen av juniorer till ishockeyn med det faktum att fler och fler föräldrar inte tycker att en omgivning där man löser problem med nävarna är rätt ställe för telningens hobby?

Den finska elithockeyn verkar inte se några problem i den här typen av våldsyttringar. ”Det hör till ishockeyn” heter det. ”Överdrivna reaktioner av sådana som inte fattar vad ishockey handlar om”, säger man också. Och ackompanjeras av många sportjournalister.

Att stoppa motståndaren med kroppskraft - att tackla - är en grundpelare i denna älskade sport. Att lira, passa, finta och skjuta skapar spelglädje, men det är tacklingarna som får testosteronerna upp till ytan och ger signaler till andra kroppsdelar än hjärnan. Lite förenklat.

Andan i regelboken handlar om respekt för motståndaren. Paragraferna definierar hur överdrifter ska sanktioneras.
Exakt hur en lagspelare agerar beror till stor del på hur han upplever motståndaren. Enkelt bortfintad eller som ett hot? Här kommer hockeyns inre liv in i bilden: hela laget kan bygga upp en hotbild och under resans gång kan hotet verkställas i form av slagsmål. När man möter en motståndare som är lika skicklig avgör det som finns under hjälmen.

Straffen för enkla sammandrabbningar finns i reglerna: båda parter åker ut. Kloka tränare lugnar ned sina spelare eftersom man inte - enligt klyschan – vinner några matcher från utvisningbåset.

Om slagsmålen urartar till gruppboxning har tränaren all makt i världen att göra slut på det om han bara vill. Med en enkel gest. Om coachen däremot, med lagledningens goda minne, tror att publiken vill se våld låter man det ske: släpp handskarna, fram med näven.

Det var precis det som hände i Lahtis. Och samma fenomen upprepas på högre nivå: Hockeybossarna fördömer organiserade slagsmål men sjunger samtidigt i den samlade kören: ”det hör till ishockeyn”. De spelförbud och böter som FM-ligans diciplinnämnd utfärdade var så lindriga att fenomenet kommer att upprepas.

Under den gångna hockeyveckan har vi fått få svar på relevanta frågor. Är det sant att våldet i form av tacklingar mot huvudet har ökat i Finland men minskat i NHL där man har tagit i bruk hårdare straff? Varför sker inga ordnade gruppfajter i andra västeuropeiska rinkar, eller ens i självaste NHL? Åtminstone avslöjar statistiken ingen förekomst av organiserade, ”icke spontana” händelser.

Det finns ingen hockeyvärld utanför den verkligheten som vi vanliga dödliga lever i. Om beordrat våld upplevs som en pinsam föreställning för de flesta av oss kan man ändra på detta. Om skadorna tenderar att öka, straffar man hårdare. Just det har skett i Nord-Amerika där lagen har slussat ansvaret tillbaka till spelarna som får lönen indragen under avstängningstiden. Stora löner, stora förluster.

Som tukthållare har världens hårdaste liga anställt gamla bråkstakar som upptäcker sådant som glada amatörer inte ser. Resutat: färre hjärnskakningar, inga ordnade gruppfajter.

Om den finska hockeyn vill leva upp till den ställning som förväntas av en världsmästare är det dags för den högsta hockeybossen att ta till orda och kräva en ändring. Kalervo Kummola har både makt och intresse av att göra någonting eftersom han siktar på ordförandeskapet i det internationella ishockeyförbundet. Bara han kan få ligabolagen att förstå vad som ligger i ishockeyns intresse. Jag använder i detta sammanhang gärna uttrycket viljeyttring.

Tillsätt också gärna en järngrupp i bästa NHL-stil – förslagsvis Hifk-ikonerna Lalli Partinen och Juha Rantasila - med uppgift att bryta den utvecklingen som råder i finsk ishockey. Verkligheten är komplicerad. Man skall kunna urskilja våld, särskilt organiserat sådant, från de sammandrabbningar och mänskliga misstag som är en del av denna sport.

I den underhållningsindustri som elithockeyn tillhör har pengarna makten. Följaktligen kan man ändra på det man vill med pengar. Det effektivaste botemedlet är riktigt kännbara böter och avstängningar som klubbolagen inte har råd med.
Snacket bland hockeyjuniorernas föräldrar tenderar traditionellt att handla om tränarnas (o)duglighet och det tilltagande våldet bland de stora idolerna. Kring ishallarna finns få blomsterhattar men desto fler föräldrar som är bekymrade över den atmosfär som föredrar nävar framom respekt. Det tar livet av spelglädjen i detta fina lagspel.

Till sist: Duktiga sportjournalister har en exceptionell förmåga att förmedla känslor och åstadkomma ett drama som skapar nya upplevelser. Tävlingar är en idealisk omgivning för skratt och tårar. Hockeyjournalisternas rapportering om våldsdebatten visar dock att man hellre tycker till än rapporterar om verkligheten med alla dess frågeställningar.

Ganska mycket svärta och energi har gått åt till att håna jultomtar, blomsterhattar och pratfärdige Alpo Suhonen - den första och hittills enda finska NHL-tränaren. Samtidigt drar man sig inte för att låna mikrofonerna åt hockeybossarna.

Eller som Kaarina Hazard uttrycker det i en kolumn i Iltalehti (30.11): Vilka andra journalister uppmanar sina kollegor att tiga och inte blanda sig i sportjournalisternas bevakning.

Journalisternas uppdrag är att ta fram svaren på de relevanta frågorna. Men jultomtar och presidenter är inte de primära källorna i jakten på den finska ishockeyns framtid.

Hannu Olkinuora