Låt inte reformarbetet gå i stöpet

Turerna kring regeringens kommunreform ger anledning att reflektera inte bara över kommunernas roll i reformarbetet utan även statens. I ett litet längre historiskt perspektiv är det ingenting förvånande över den strategi regeringen valt.
Finland har de senaste trettio åren drivit en utpräglat statsledd och ministeriestyrd reformpolitik. En sådan politik bygger på tre förutsättningar. Den första är starka regeringar. Den andra är en utbredd politisk enighet om målsättningarna. Enigheten har man uppnått via den tredje förutsättningen, nämligen att man i ett tidigt skede knöt reformpolitiken till den ekonomiska politiken och på så sätt definierade den som en nationell framgångsfaktor.
Det är mycket möjligt att den här reformpolitiken nått vägens slut. De politiska och ekonomiska förutsättningarna har blivit allt bräckligare. På fältet är reformtröttheten påtaglig. Inför den kommande kommunreformen tilltar protesterna för varje dag som går.
Trots det vore det olyckligt om reformarbetet stannade upp. Det skulle sannolikt betyda att sektorintressen och staten styr i ännu högre grad än tidigare. Då ställs vi snabbt inför frågan vad som egentligen finns kvar under ett kommunalt huvudmannaskap.
Däremot visar reaktionerna nog att det som eftersträvas med kommunreformen måste sättas in i ett vidare perspektiv, och att det ibland är hälsosamt att stanna upp och lyssna.
I den mediala debatten är det bara de stora strukturella reformerna som får uppmärksamhet. Nyligen gjorde jag en översikt av hur organiserings- och styrningsformerna i den offentliga sektorn förändrats över en längre tid. Komplexiteten är alldeles oerhörd. Politiker, tjänstemän och personal har varit invävda i ett permanent korstyck av reformer som till antalet är nästan oändligt.  
Det regleras mer än någonsin tidigare. Samtidigt skall förvaltningen vara flexibel, marknadsanpassad och lönsam. Den skall svara mot olika krav som en mångfald styrnings- och ledningssystem skapar.
En slutsats är ganska självklar. En offentlig sektor som vill vara effektiv kan inte bete sig på det här viset. Inte ens i teorin finns det någon organisation som kan fungera effektivt om den försöker leva upp till alla ideal som i dag gäller för god förvaltningsverksamhet.
Det måste rensas, förenklas och skapas tydliga ansvarsförhållanden. Strukturfrågornas betydelse i det sammanhanget skall inte förnekas men det finns för många grundläggande problem i dagens offentliga organisering som man inte kommer åt med strukturer som recept.
Hela den här problematiken är oerhört betydelsefull också ur språklig synpunkt. Det är i den komplexitet jag här beskrev som språkliga hänsyn vävts in och som gjort att de språkliga garantierna trubbats av. Också det språkliga förutsätter klarare ansvarsförhållanden.
Olika forskningsresultat är såtillvida entydiga att fasta och enkla språkliga lösningar är att föredra framom informella och flexibla strukturer. Till de avvägningar kommunerna har att göra hör bland annat det besvärliga valet mellan att koncentrera servicen till stora enheter eller att utgå från de krav närservicen ställer. Valet påverkas av hur kommunen ser ut geografiskt och strukturellt, och det måste göras lokalt.
Trots många problem är en av KSSR-reformens starka sidor att den inte enbart gällt strukturer utan också sätten att producera och organisera servicen. Mycket arbete är på hälft.
Den nya regeringens reform borde planeras omsorgsfullt som en fortsättning på KSSR och beakta den erfarenhet som bara kan finnas hos dem som utför verksamheterna. Den måste också rensa upp i styrnings- och arbetsformerna.
Reformen har en mission om den på sikt kan bidra till stabilitet och bryta den förändringsspiral vi varit inne i. Det är inget litet talkoarbete som krävs men låt det ta den tid det tar.

Stefan Sjöblom,
Professor
Svenska social- och kommunalhögskolan vid HU