Ge Sannfinländarna en chans

Sannfinländarna nådde 2010 en kritisk massa. En kedjereaktion, som förändrade vår syn på varandra och vårt politiska system, uppstod. Den marginella grupp, som för fyra år sedan drömde om att bli större än Kristdemokraterna och SFP har nu blivit mainstream. De första stapplande stegen bjuder på lockande byte för medier och etablerade partier. Partimedlemmarna kan med framgång knytas till Breivik, skolmassakrerna, attacker mot invandrare och allt som säljer tidningar eller lockar åskådare som tv-programmet ”Viha-ilta”.

Jussi Halla-ahos utspel på Facebook gav upphov till spekulationer om en inre splittring. Sannfinländarna fick sin valseger dels tack vare en stark känsla av segregation i städerna, i synnerhet Helsingfors. Klyftan mellan de välbärgade och de fattigare är påtaglig.

I mars sade jag i Radio Vega Åboland att vi inte upplever förslumning i Finland, men efter en dryg månads vistelse i Helsingfors är jag inte längre så säker. Jag känner mig allt oftare som en pojke från landsbygden.

Alkoholister i buskar, stora gäng av invandrare i gathörnen och en tryckande atmosfär över allt. Och något helt annat i de västra stadsdelarna. Pressens sätt att behandla Sannfinländarna har bidragit till att fördjupa klyftorna. Det är dålig stil att ta de värsta bilderna av utslagna människor på krogar i östra Helsingfors, bara för att ge en bild av Sannfinländare.

Jag står för tolerans och motsätter mig rasism och diskriminering. Jag tänker inte med titeln ”invandrarkritisk” hedra någon som talar om ”negergubbar som kommer och säger ’asyl’ (vid gränsen)”. Rasist.

Jag får rysningar av att höra en riksdagsledamot med nazistiska teatercitat öppet förakta vår självständiga republik. Emigrera.

Men de är i marginalen. Ordförande Timo Soini har gått från klarhet till klarhet. Han ledarskap är starkt. Han talar för tolerans och öppenhet, men håller fast vid partiets sak. Soini talar för de svaga och utslagna i Finland. Väljarbasen finns även utanför städerna. Röster stals från Centern på landsbygden och från andra och tredje generationens stadsboende Centeranhängare som väl tröttnat på partiets ”urbana elit”. Den verkligt stora demokratibragden var att locka så många unga socialt exkluderade till valurnorna. Alla de här väljarna måste partiet tilltala.

Sannfinländarnas största utmaning ligger i att identifiera sitt stöd och skapa ett brett förtroende för att bli ett stort finskt parti. Alla röstmagneter är inte extremister. Vi har Sannfinländare som Kike Elomaa – henne såg jag senast i juli på Salutorget i Åbo med den somaliskfödde tv-reportern Wali Hashi. De samlade hand i hand pengar i Röda Korsets västar för att bekämpa hungersnöden i Somalia. Följ upp det positiva i stället för att surfa i Halla-ahos smutsiga kölvatten. Soini är inte kategoriskt mot invandring vilket är klokt på sikt.

Enligt McKinsey & Companys rapporter ”Finlands ekonomi – utveckling, utmaningar och prioriteringar” från 2007 och 2010 behöver Finland – för att vidmakthålla välfärdssamhället (vilket Sannfinländarna enligt sitt valprogram står för) – till och med 2020 en nettoökning på cirka 150 000–200 000 nya arbetsplatser. Av dessa måste 70 000–90 000 lösas genom att bemanna dem med utländsk arbetskraft. Vi behöver alltså en nettoinvandring på över 150 000 personer. 15 000 årligen. Från och med fjolåret.

Med denna bakgrund är det riktigt klokt av Soini att inte fördöma invandring. Det är tufft ledarskap att sätta gränser och relegera en partimedlem från riksdagsgruppen för infantila inlägg på Facebook. Det är rakryggat att stå för den linje man skapat och byggt i fjorton år och inte backa även om splittring hotar.

Partiet söker sin linje i det konventionella politiska livet och förtjänar säkert lite arbetsro. Grövre tabbar ska nog påpekas av pressen. Inlärningskurvan är dock brant och inget lär hända alltför lätt eller snabbt. Ge dem en chans!

James Mashiri, Åbo