Vem tar det moraliska ansvaret för skolan?

skola I dag sprider sig en obehaglig tolkning av ordet ”ansvar”. Att alla ska ta ansvar för sitt eget liv låter förnuftigt och bra. På papperet. Men om man inte klarar det? Om man är handikappad? Om man är gammal och sjuk? Om man är alltför ung?
Ansvar är ett stort ord som används alltför lättvindigt. I Finland har diskussionerna gått höga om det politiska ansvaret – eller snarare är det bristen på politiskt ansvar som ingett oro.
Större orsak till oro borde bollandet med det moraliska ansvaret inge. Det här gäller särskilt i skolvärlden. Sällan har så många goda avsikter när det gäller fostran och utbildning utmynnat i så lite handling som nu.
Beslutsfattare kan inte undandra sig sitt ansvar bara genom att diktera ädla principer för fostran och elevvård. I ansvaret ingår också att principerna ska kunna tillämpas. Men i stället skärs budgetanslagen ner.
Ett flagrant exempel är de nya grunderna för läroplanen. Elevens rätt till förebyggande stöd och stöd i särskilda situationer betonas starkt. Man utgår från att det finns personalteam som hinner engagera sig i varje elev och som genast ingriper när det uppstår svårigheter. Egentligen förväntar man sig att svårigheter inte ska uppstå eftersom lärare och kuratorer förutsätts förebygga dem. Ansvaret faller tungt på skolan. Men var blev resurserna?
Ett annat exempel är hotet som vilar över de sju statliga specialskolorna för gravt funktionshindrade elever. En av de sju skolorna är svensk, Svenska skolan för synskadade i Helsingfors. På statligt håll har man diskuterat möjligheten att lämpa över ansvaret för dessa elever på enskilda kommuner. Det skulle innebära att många års samlad kunskap i specialskolornas resurscenter splittras. Många redan drabbade barn skulle utsättas för hemkommunens godtycke när det gäller att satsa på elever som kostar mer.
I trettio år har jag följt med skolvärlden via olika förtroendeuppdrag. Under de trettio åren har Finland upplevt ekonomiska fluktuationer och skolreformer. Vi har upplevt nedskärningar, lärarpermitteringar, skolindragningar, men också nybyggen och nyskapande verksamhet. Det har alltid funnits många goda intentioner gällande skolan. Alla har inte kunnat genomföras, men aldrig förr har skillnaden mellan intention och krass vardag varit så uppenbar.
När jag nu lämnar mitt sista uppdrag i skolvärlden undrar jag vad det blev av alla vackra försäkringar om att Finlands framtid skapas i klassrummet. Var blev utfästelserna i FN:s barnkonvention? Vi kan inte slå oss till ro med goda Pisaresultat. De handlar ju bara om inlärning, inte om hur unga mår.
Vi håller på att skapa en falsk bild av den perfekta skolan som beaktar varje enskild elevs behov. Verkligheten är ofta otillräcklig elevvård och överbelastade lärare i överstora klasser, där till råga på allt den fysiska miljön kan uppvisa stora brister.
Författaren och diktaren Alf Henrikson har skrivit: ”När missnöjet tryter tar framstegen slut”. I hopp om en bättre framtid för våra skolor uppmanar jag därför till missnöje! Med en travesti på Henriksons ord: ”Där kampandan lever byggs framtiden upp!”
Vi kan visa ansvar genom att protestera mot planerade nedskärningar som kullkastar de vackra principer som godkänts i lagar, förordningar och läroplansgrunder.

Henrica Bargum,
direktionsordförande Svenska skolan för synskadade
ordförande
SPERES, specialpedagogiskt resurscentrum