Demokratin måste ha trovärdiga försvarare

Om man inte skiljer mellan mål och medel i en diskussion hamnar man lätt på villovägar. Det gäller också när man talar om demokrati. Enkelt uttryckt är väl demokrati, det vill säga målet, att medborgarna får de politiska beslut som de vill ha. En välfungerande demokrati har också spärrar mot majoritetsdiktatur, alla skall kunna leva med besluten.
Demokratin förverkligas genom många olika redskap, fria val, parlamentarism, folkomröstningar, höranden och så vidare. Dessutom behövs en del ”tillbehör”, möjlighet att fritt bilda partier, öppenhet, föreningsfrihet, fri press, fri debatt och fristående domstolar. Redskapen är inte till för att någon enskild grupp skall få sin vilja fram, de skall tvärt om garantera att allas vilja kommer fram. Det är viktigt att man inser att demokratin förverkligas genom redskapen – ett enskilt redskap är inte i sig demokrati.
I den pågående debatten om kommunstrukturen används demokratiargumenten flitigt. Regeringen, som agerar med de folkvalda riksdagsmännens mandat, hävdar att starka primärkommuner är mer direktdemokratiska än indirekta kommunalförbund. Detta är sant.
Från kommunhåll påpekar man att större enheter skapar större avstånd till beslutsfattarna och minskar demokratin vilket är uppenbart sant. Dessutom framför man att det är odemokratiskt att staten tvingar kommunerna och därmed kör över de demokratiskt valda fullmäktigeförsamlingarna vilket också är ett bra argument.
Det finns alltså en poäng i alla de här argumenten, men de tar bara fasta på någon enskild aspekt. Samtidigt får man en känsla av att alla debattörerna är mest intresserade av att skydda eller stärka något av redskapen, inte demokratin. Dessutom vill man stärka det redskap som man själv har kontroll över vilket gör att trovärdigheten smulas sönder.
Regeringen har definitivt ett uppdrag att stärka demokratin på olika nivåer i riket. Om i princip demokratiskt valda organ på lägre nivå missbrukar sin makt, om någon klick har kapat dem för sina egna intressen bör regeringen åtgärda det. Men att regeringen kommenderar ihop kommunerna betyder samtidigt att man stärker sin ställning och kapar åt sig mera makt. Det är svårt att se att det ökar demokratin i landet trots att man kan avskaffa kommunalförbunden och andra samarbetsarrangemang. Att koncentrera makten ökar inte demokratin.
Kommunernas argumentation är å ena sidan oantastlig; större kommuner ökar avståndet till beslutsfattarna. Det demokratiska ansikte man vänder mot regeringen i den kommunala proteströrelsen är rentvättat, men det är ett janusansikte. Samma kommunala beslutsfattare som i förhållande till regeringen kräver demokrati kväver demokratin inom sin egen kommun.
För att ta några exempel: Malaxpolitiker, som i debatten kring det så kallade kommunuppropet, högljutt kräver närdemokrati lyssnade inte på bergöborna när de vill bli en del av Korsnäs. Vöråpolitiker som deltar i kommunuppropet uppvaktade också kommunministern för att österbyborna (kommunens medlemmar) inte skulle få sin vilja igenom trots att 80 procent av byn i en folkomröstning velat bli överförda till Nykarleby.
Självfallet finns det många ärliga demokrater i kommunerna, ingen skugga skall falla på dem.
Men tyvärr skadas kommunuppropets trovärdighet av dem som på hemmaplan motarbetar demokratin.

Peter Backa,
Pensala