Tystnadsplikt är inte att tiga ihjäl

Tystnadsplikt Olav S. Melin målar med stora penseldrag då han i I dag-kolumnen (Hbl 4.9) kopplar ihop sexuella överträdelser inom Nokiamissionen, samt övergrepp inom katolska kyrkan och laestadianska rörelsen med diskussionen om prästernas tystnadsplikt i vår lutherska kyrka.
Jag håller självfallet med om att vi skall bryta med tigandets kultur när det gäller sexuella övergrepp. Jag håller även med om att risken för osund sexualitet är större i sammanhang där patriarkala strukturer ges gudomlig legitimation.
Men Melin förbiser att tystnadsplikt inte är det samma som att tiga ihjäl. De direktiv som vi biskopar inom lutherska kyrkan utfärdade senaste vinter understryker uttryckligen att tystnadsplikten används fel om den blir ett instrument för att tysta ner ett offer. Den präst som får höra om övergrepp bör se till att denna information på något sätt kommer till myndigheternas kännedom, för att förhindra att brott begås.
Tystnadsplikten finns inte till för kyrkans skull utan för att enskilda utsatta människor skall kunna vända sig till en lyssnande präst i totalt förtroende. Om tystnadsplikten upphävs har dessa ingen att vända sig till vilket kan få katastrofala följder.
Men vi får aldrig tiga ihjäl när människor utnyttjas. Offer och deras anhöriga skall uppmuntras att vända sig till sociala myndigheter, polis eller en präst, för att de själva skall få hjälp och för att förhindra att andra drabbas av samma brott.

Björn Vikström,
biskop
Borgå stift