Rädsla för dagdrömmande akademiker

Rädsla Professor Paul Lillrank kunde, enbart för den akademiska variationen, försöka sig på att byta skiva. Han har givetvis rätt då han i sitt resonemang om rädslan (Hbl 23.8) hävdar att arbetsmarknaden inte fungerar, men det är definitivt inte socialbidragen eller skatterna som skapar en sysslolös underklass, gör det svårt för entreprenörerna att skapa arbetstillfällen eller driver in hela den globala ekonomin i en djup kris.
Problemet är att det privata näringslivet inte längre förmår erbjuda de arbetstillfällen som den akademiska eliten kallar för okvalificerade. Samhället förmår inte heller göra det då skattefrälset under senare år vuxit i en för samhället skadlig omfattning. De som lyfter socialbidrag förmår helt enkelt inte kompensera de skattelättnader den maktfullkomliga statsmaktens företrädare i erbarmlig oförmåga beviljat de förmögna.
Avvikande från det ekonomiska synsätt Lillrank representerar utgår jag från att samhället behöver jämlikhet och social trygghet för att kunna tackla de sociala kostnaderna. Jämlikheten och den sociala tryggheten för medborgarna i samhället bidrar för sin del till de allmänna förutsättningar som gör det möjligt för entreprenörerna att skapa fler arbetstillfällen. Också för dem vars kvalifikationer inte till alla delar motsvarar de krav utslagningssamhället ställer.
Jag finner det beklagligt att den akademiska eliten inte ges möjlighet att möta politikerna i en öppen debatt. Här i Gårdsbacka i Helsingfors läser folket kontinuerligt lusen av politikerna i så gott som alla kvistiga aktuella frågor. I populistisk yra. Därefter vet vi vem vi skall rösta på. Tyvärr lyser SFP allt som oftast med sin frånvaro.
Lillrank frågar vad man får vara rädd för. Jag för min del är livrädd för akademiker som föredrar att leva sitt liv i en ideologisk dröm. Må Skaparen beskydda mig för dem. Populisterna och de extrema sköter jag själv om.

Herbert Walther,
Helsingfors

SVAR Frågan är vilka mekanismer i samhället bidrar till skapandet av en sysslolös underklass, folk med små inkomster och dåliga framtidsutsikter som samtidigt saknar sysselsättning?
Med skatter och sociala avgifter kostar också okvalificierat arbete mer än vad kunder kan eller vill betala. I sådana fall kan entreprenörer inte skapa arbetstilfällen. Med högre skatter och regler för företagande ser allt färre det värt mödan att försöka.
Alternativet blir att den offentliga sektorn anställer. Men stat och kommun ställer också krav, budgeterna måste balanseras på lång sikt. Återstår bidrag och sysslolöshet. Höja skatter försvårar tillväxt, utan tillväxt kan man inte fortsätta låna pengar till välfärdsutgifter.
Utslagningssamhället är en ond cirkel. Var föreslår Herbert Walther att den bryts?

Paul Lillrank,
I dag-kolumnist