Skyttar hamnar i kläm

Vapeninnehav
Egentligen borde jag inte längre erbjuda Sture-Christian Eklund på motargument i en debatt där han tycks vara den enda som tänker rätt. Men det är motbjudande att låta felaktiga uppgifter löpa fritt i dagspressen där en åsikt lätt förvandlas till fakta.
Eklunds uttalande om att självladdande vapen ger skyttar med en dålig reaktionsförmåga en osportslig fördel i förhållande till de snabbare konkurrenterna. Det är koncentrationsförmåga det handlar om. Ett sent första skott i till exempel flyktskytte går sällan att räddas med ett snabbt andra skott. Dubbelpipigt hagelgevär är dessutom snabbare än ett självladdande. I sport, grov- och olympiapistol skjuter alla med självladdande vapen, alltså ingen fördel. Påståendet haltar!
Eklund påstår också att vapenentusiasterna inte vill offra en millimeter av sin hobby! Efter de tragiska skolmassakerna i vårt land har det skett en massa lagändringar som direkt påverkar utövningen av denna sport. Utan att gå in på detaljer kan nämnas att kraven på en person som ansöker om vapentillstånd för till exempel pistol har skärpts betydligt. En väntetid på två år, dokumenterat aktivt deltagande i skytteföreningsverksamhet, polisens personlighetstest, samt godkännande av två skytteinstruktörer med mera gallrar bort de flesta skyttekandidaterna.
Kraven på vapen har skärpts. Bland annat måste vapen vara lämpligt för det ändamål som det skaffats till vilket har lett till att civila versioner av myndighetsvapen inte beviljas licens. Vapeninnehavarna har kollats av myndigheterna. Tusentals personer har kallats på polisförhör och en massa vapentillstånd har dragits in. Också inom föreningarna har en massa ansträngningar gjorts. Nya luftvapen och elektroniska vapen har skaffats för dyra pengar för att täcka juniorers och nybörjares behov. Instruktörer har utbildats och säkerheten på skjutbanorna har uppdaterats. Också träningsprogrammen har ändrats så att de bättre passar dagens klimat. Detta till största del på skyttarnas eget initiativ!
Ifall Eklund tror att skytteföreningarnas medlemmar sitter och småmyser i dessa tider kan jag berätta att så är inte fallet. En massa juniorer har sakta glidit ur föreningsverksamheten då de indirekt ges den uppfattning att det finns ett samband mellan deras sport och en främmande individs vansinnesdåd.
Visst känns det vemodigt att se generationers hårda arbete för skyttesportens och föreningarnas framgång sakteligen förintas endast på grund av att det har slått slint för några personer.

Kim Nyström,
Vanda