Staten lyssnar inte till små kommuner

Med mera än ett 50 års perspektiv på utvecklingen av den kommunala självbestämmanderätten, vill jag fråga vart den tog vägen? I dag verkar det som om statliga direktiv och lagstiftning enbart tar sikte på att skapa ett Tätortsfinland med endast ett antal regionkommuner.
Låt oss gå tillbaka till definitionen av självbestämmanderätten i Regeringsformen av år 1919 där det stadgades: Kommunens förvaltning skall vara grundad på medborgerlig självstyrelse, enligt vad särskilda lagar härom stadga. På den byggde kommunens kompetens enligt kommunallagen av år 1948: Kommunen äger att vårda sina gemensamma hushållnings- ordnings- och övriga angelägenheter, såvitt desamma ej enligt gällande lagar och förordningar bör handläggas av annan än kommunal myndighet.
Kommunen tillkommande rättigheter eller med lag tilldelade uppgifter må icke densamma fråntas annorlunda än genom lag, ej heller må nya skyldigheter eller uppgifter för kommun på annat sätt stadgas.
Den stora fusionen av de kommunala centralorganisationerna genomfördes 1993. Då den reformen genomfördes, vågade beslutsfattarna i Finlands svenska kommunförbund inte göra som det finska kommunförbundet och stadsförbundet tidigare hade gjort, dvs. skapa sina egna kursinstitut.
Den avtalade tryggheten för de små finlandssvenska kommunerna skulle så småningom börja naggas i kanten.  De statliga centrala ämbetsverken, skulle långt tidigare börja ifrågasätta den kommunala kompetensen. Det hjälpte inte att folkhälsolagen 1972 gav kommunen självbestämmanderätten. Samarbete tvingades fram mot lag. De nya statliga reformkraven duggade tätt då den så kallade Valtavareformen skulle genomföras och sjukvårdsdistrikten bildas på 1980-talet.
Plötsligt upptäckte man i mitten av 1980-talet att man genom det så kallade Frikommunprojektet kunde låta kommunerna bestämma en hel del själva, dock måste ansökan till för att få bli godkänd som frikommun. Vörå lyckades nå målet och fick omsider muntligt betyget Finlands bästa frikommun av tjänstemännen på Inrikesministeriet.
När den kommunala krisen kom i slutet av 1980 talet och kulminerade i slutet av 1994, var också frikommunernas saga all. En ny kommunallag gavs oss i mitten av 1990-talet.
Omsider begåvades vårt land med den nya regeringsformen. Vad som därefter hänt med den kommunala självbestämmanderätten är skrämmande. Nu då den kommunala service- och strukturreformens vindar blåser, och de två stora partierna tagit över makten, inte minst i kommunförbundet, har de små kommunerna förpassats till att invänta sin lagenliga död av allt att döma.
Det nya Vörå kan stå på egna ben och inte tvingas in i något Storvasa eller liknande försök eftersom den har allt ordnat ifråga om pensionärsbostäder, barndagvård, skolor, social- och hälsovård, rehabilitering, bostadsområden, fritids- och idrottsanläggningar och är en kommun med tilltagande inflyttning. Men, med de statliga direktiven och åtgärderna i åtanke, har ingen lust att lyssna till småkommunernas önskemål och strävanden. Då hjälper det ej med minnen av vad som en gång var.

Erik Liljeström, Vörå