Empati med miljön och allt levande

Sommarvärmen lade lock på Pisa-diskussionen, men tragedierna i Norge och kravallerna i Storbritannien väcker igen tankar om hur skolan kan utformas för att stöda utvecklingen av barns och ungas välmående. För mig lyfter händelserna främst fram betydelsen av att vi människor under hela livet får bli sedda och bekräftade, ett allmänmänskligt grundläggande behov som kan fungera som en viktig motkraft till ofrivilligt utanförskap.
Detta är därmed en vädjan till beslutsfattarna att fortsätta satsa resurser på små undervisningsgrupper i skolorna, grupper där alla kan känna tillhörighet. Likaså en vädjan att fördela mer resurser till samhällets mest hjälplösa, så att till exempel barn med hjälpbehov inte blir utan stöd under sommarmånaderna, vilket vi kunde läsa om i Hbl i början av sommaren.
Vi kan säga att det saknas pengar, men det är ju inte riktigt sant. På samhälls- och i många fall också individnivå är det bara en fråga om vad vi väljer att prioritera, mer fördelning av befintliga resurser eller fortsatt ökande samhällsklyftor. Försök förklara för ett undrande barn varför vi väljer att låta människor världen över svälta trots att den nöden skulle gå att avskaffa! Barn och unga tycker inte att det är rimligt, men vi vuxna lär dem att så fungerar världen.
I skoldiskussionen verkar skoltrivsel ibland nästan utesluta en tillräckligt kunskapsutvecklande skola, men de behöver naturligtvis inte vara varandras motsatser. Frågan är vilken kunskapssyn som betonas i skolan. Detta kan knytas till diskussionen om de finlandssvenska Pisa-resultaten i modersmålet: vi ska naturligtvis arbeta vidare med att stöda utvecklingen av både pojkars och flickors läsintresse och läsförståelseförmåga. Men inte för att förbättra Pisa-resultaten, utan för att god läsförståelseförmåga är vägen mot större förmåga att ta till sig kunskapshelheter hela livet och en förutsättning för att på lika villkor kunna delta i utformningen av ett demokratiskt samhälle.
Faktainlärning utan reflektion och helhetssyn är en dålig väg till bildning. God läsförståelseförmåga kan förslagsvis utvecklas genom stöttande arbete med texttolkning, innehållsreflektion och argumentering i så många skolämnen som möjligt, vilket samtidigt stöder tillägnandet av både språk och innehåll för alla elever, oavsett bakgrund. Det sistnämnda är mycket viktigt: annars kan vi inte skapa en skola för alla.
Jag hör alltså till dem som anser att vi ännu har mycket arbete kvar i skolvärlden när det gäller att stöda utvecklingen av en helhetssyn på kunskap, livet och världen, medan vi inte behöver lägga ytterligare tyngdpunkt på faktadelen. Detta innebär alltså inte att jag förespråkar frihet från skolinnehåll som läxor och att dokumentera och värdera pågående kunskapsutveckling. Däremot en skola där prioriteringar görs som syftar till att utveckla större empati med miljön och allt levande och att avveckla ett effektivitetssamhälle där naturen utarmas och allt för många känner utanförskap och hopplöshet.
Naivt och idealistiskt? Kanhända, men troligen också det enda hållbara med tanke på samhällets välmående och fortbestånd i stort, och därför också rationellt. Vi behöver en rimligare värld.

Lotta Forsman, forskare i pedagogik, Åbo Akademi