Enkla förklaringar duger inte

Läser man Gunnar Hiléns insändare (Hbl 8.8.) noggrant så säger han att eftersom den norska massmördaren Anders Behring Breivik har varit med om livshändelser som delas av många – föräldrarnas skilsmässa, pappans övergivande av sonen, och så vidare – så vill man i massmedier inte tala om de sakerna, eftersom de gör så många människor till potentiella massmördare.
Men det går inte så där bara att fixa till en massmördare. Massor av människor växer upp under allt annat än idealiska förhållanden och ändå är det ganska få som utvecklas till mördare i fredstid. Vi vet alldeles för lite om Breiviks bakgrund för att kunna dra de långtgående slutsatser som Hilén drar.
Vi vet en hel del mer om Adolf Hitlers barndom och det är möjligen sant att ständig fysisk misshandel och extremt psykiskt övergivande från omgivningens sida på ett avgörande sätt bidrog till att just han försökte förverkliga den redan existerande tyska drömmen om befrielse från judarnas förment skadliga inflytande. Att han fick med sig stora skaror av anhängare, som i sin tur var försummade och pryglade barn, ger oss anledning att titta noga på det som händer i vårt eget samhälle just nu. Om det är det Hilén är ute efter hänger jag med.
Men jag går inte med på att rikta anklagelsen mot Breiviks föräldrar, vilket Hilén gör. Det passar sig för övrigt inte i ett civiliserat rättssamhälle att peka ut enskilda människor som skyldiga, med så lite belägg.
Vi måste i stället ägna tid åt att studera de samhälleliga mekanismer som provocerar till extremt agerande, det politiska och kulturella klimat vi lever i. Föraktet för människoliv, det självklara accepterandet av kriget som ett sätt att lösa konflikter, det systematiska mördande, som pågår överallt i världen med världens politiska ledares välsignelse. Hur påverkar det en ung man med drömmar om att uträtta något stort och viktigt?
Vi borde också fråga oss vad det var för en medicin som Breivik tog för att klara av att fullfölja sin plan. Någon måste ha skrivit ut den åt honom. Hade han haft kontakt med psykiatrin och inte blivit tagen på allvar?
Det är viktigt att vi alla lär oss att tala, berätta, dela våra barndomsupplevelser, men när det gäller riktigt svåra saker behöver vi hjälp av professionella som förstår att det allra svåraste är just att tala och som inte trugar på oss sina färdiga recept, sina förutfattade åsikter eller sina mediciner. Just nu är det på modet att skylla allt på bristande anknytning (alltså föräldrarna), för inte alltför länge sedan berodde allt på en ofullständigt genomarbetad oidipuskris eller oförmåga att växa upp (alltså barnet).
Det är faktiskt lite lavabränt att som Hilén komma dragande med ett övergivande som har skett när barnet är 16 år. Om anknytningen har gått rätt till så klarar man vad som helst, enligt dagens modeslogan.
Det behövs kraftfulla samhälleliga åtgärder för att skapa förutsättningar för mänskligt liv.

Viveca Stenius, Borgå