Insatserna måste vara offensiva

Som ungdomsarbetare i Helsingfors i dag känns det extra tungt att behöva läsa och höra om polisens nya sparkrav. Detta i kombination med den ohälsa, och i viss mån otrygghet, som kan ses bland våra ungdomar, får mig att ifrågasätta min roll som ungdomsledare och -arbetare.
Ungdomsarbetet i Helsingfors är i ett spännande utvecklingsskede. Nya riktlinjer för hur vårt arbete skall bedrivas i framtiden, läggs upp. Jag tror personligen att en förändring av den större karaktären är på sin plats. Jag tror själv på det uppsökande ungdomsarbetet med ungdomsledare som inte bara erbjuder en ungdomsgård, utan också vistas bland ungdomar där de finns. Det vill säga, ungdomsledare som finns i skolor, på stan, på konserter och så vidare.
Jag har en bakgrund som narkotikapolis, med tio års erfarenhet som gatulangningspolis i Sverige, innan jag flyttade hit. Ett av våra stora mål där var att arbeta offensivt i ungdomsmiljöer. Ett koncept som även borde införas bland alla andra som jobbar med ungdomar. Vi måste vara offensiva, på det viset att vi vågar tänka utanför boxen.
Om massor med ungdomar befinner sig på Kampens köpcentrum, varje dag, från kl. 17 och framåt, så borde vi som ungdomsledare också finnas där. Tillsammans med polisen, väktare, socialtjänsten, och kanske andra intressenter också. Ett offensivt arbete med prevention i baktanken.
Jag har varit på många av de ställen där ungdomar befinner sig. Jag har varit där, allt som oftast kvällstid, utanför min arbetstid för att förstå vad som händer och var de befinner sig. Under alla dessa tillfällen (ca 25-30 totalt) har jag inte sett ett spår av någon motsvarighet till gatulangningsgrupp, nattvandrare eller socialtjänst. Väktare har jag ofta stött på, men deras arbete är knappast preventivt, snarare akutrelaterat.
Mängder av alkohol och tobak existerar i dag bland våra ungdomar. Sådant som bör bekämpas. Av polisen som rapporterar om brott mot alkohollagen och tobakslagen.  Av socialtjänsten med samtal på plats och kanske även uppföljning. Av ungdomsledare på plats med samtal och kanske även med barnskyddsanmälningar. Det sker inte i dag. För vi är nästan aldrig på plats.
Polisens resurser räcker inte till. Efter tio år inom den verksamheten vet jag också att det inte är hela sanningen. I dåliga tider skall man satsa. Det är nu man skall öka synligheten och dra fram de poliserna som har en vilja och ambition att arbeta med dessa frågor. Det samma gäller alla andra verksamheter.
Att ungdomar är ute och ränner på stan, har alltid varit ett problem. Ett problem som vi måste ta tag i, från hemmet och sedan genom alla myndighetsled. Satsningarna uteblir men ambitionen finns där. All forskning i dag pekar dessutom på att nästan 90 procent av de som testar narkotika, var alkoholpåverkade första gången de testade narkotika. Vi vet också att för att kunna få ut någon effekt av cannabis, så måste du kunna röka. Röken måste ned i lungorna och vända.
Cannabis är den vanligaste debutnarkotikan. Det enskilda bruket av narkotika är grundförutsättningen för narkotikasmuggling och därigenom också organiserad brottslighet. Vill vi satsa på detta, eller mot detta?

Robert Nilsson, ungdomsledare, Helsingfors