EU behöver arbetskraft från andra länder

Invandringen debatteras i många EU-länder, bland annat till följd av populistiska och högerextrema rörelser. De fientliga stämningarna har ökat. Invandrarna anklagas för att ta arbeten från inhemska arbetstagare och vara en belastning för välfärdssystemen.
Men finns det någon grund för anklagelserna? Och kan vi bortse från den roll som invandringen spelar i morgondagens EU?
Det är inget tvivel om att Europa står inför ett demografiskt problem: befolkningen i arbetsför ålder (20–64 år) minskar och antalet omsorgsbehövande äldre ökar. Arbetskraften i EU kommer att minska med omkring 50 miljoner fram till 2060 jämfört med 2008. År 2010 fanns det 3,5 personer i arbetsför ålder för varje person över 65 år, men 2060 är förhållandet 1,7 till 1. Om vi vill behålla våra välfärdssystem måste vi utreda hur vi kan klara av situationen och vilken roll migration från länder utanför EU kan spela.
Arbetskraftsmigrationen har blivit en känslig fråga, och missuppfattningar är vanliga. I motsats till vad många tror skadar migranterna inte de nationella arbetsmarknaderna genom lönesänkningar eller ökad arbetslöshet för nationella arbetstagare. Konkurrensen mellan migranter och inhemska arbetstagare är relativt liten för migranterna tar jobb där den inhemska befolkningen inte vill arbeta eller inte är kvalificerad.
De bidrar också till produktivitetstillväxten. Till exempel härrör 30 procent av Spaniens BNP-tillväxt under de senaste 15 åren från migranter. I Italien står migranterna för 11,1 procent av BNP.
På arbetsmarknaden kommer flera sektorer att drabbas av svår arbetskraftsbrist. Till exempel bristen på utbildad sjukvårdspersonal tros 2020 uppgå till ca en miljon personer och till två miljoner om man beaktar andra yrken inom vård och omsorg. Vem kommer att göra dessa arbeten?
Ökad invandring är ett sätt att hindra arbetskraftsbrist. Vi behöver prognoser om var bristerna finns. Det är ett problem om det plötsligt blir brist på till exempel ingenjörer, för det tar flera år att utbilda dem och rekryteringen av lämplig arbetskraft från andra länder tar tid.
Andra platser i världen står också inför demografiska problem och söker kvalificerad arbetskraft. Vi måste göra det attraktivt att komma till Europa bland annat genom EU:s nya blåkortsystem som underlättar inresa för högkvalificerade arbetstagare. Vi måste också förbättra erkännandet av yrkeskvalifikationer– det är slöseri med begåvning och resurser att en person med läkarbehörighet från ett land som Indonesien arbetar som städerska.
Behörigheten för arbetskraftsinvandring delas av EU och medlemsländerna. EU har i uppgift att utveckla en gemensam invandringspolitik för att hantera migrationsströmmarna. EU-länderna ansvarar för hur många icke-EU-medborgare de tar emot.
EU och medlemsländerna måste tillsammans utforma en gemensam EU-migrationspolitik. Kommissionen ordnar en bred debatt om arbetskraftsbrist och migration nästa år för att ta del av synpunkter från EU-medborgare, EU-länderna och alla andra berörda parter. Det är ett viktigt steg i utvecklingen mot ett smart, gemensamt invandringssystem som svarar mot EU:s framtida utmaningar.

Cecilia Malmström, ledamot i EU-kommissionen med ansvar för inrikes frågor