Maktmissbruk på finskt konsulat

Min väninna Anna reste till S:t Petersburg, där hon skulle träffa sin pappa efter 10 års ofrivillig separation från sina föräldrar på grund av flyktingskap. Tanken var att för sin pappa söka ett tre månaders turistvisum till Finland, så att Anna kunde återgå till sitt jobb efter semestern och samtidigt få umgås med sin pappa.

Ärendet skulle specialbehandlas på generalkonsulatet i S:t Petersburg, eftersom pappan inte ansökt om turistvisum i hemlandet. Processen skulle vara klar inom nio dagar. Kvinnan sade att hon ringer när visumet är klart. De följande dagarna blev en cirkus utan like. Dagligen ringde olika personer från konsulatet och bad Anna och hennes pappa komma dit. Sammanlagt elva gånger måste de ta sig dit i olika ärenden (visa passet, visa passet på nytt, visa passet igen, bli intervjuade, bli intervjuade igen).

Fullständigt onödigt, slarvigt och nonchalant. Allt konsulatet bad om, kunde ha skötts med ära och noggrannhet första dagen de var där.

Efter nio dagar med spring ringde de igen från konsulatet och bad Anna och hennes pappa komma på intervju. Intervjun förlöpte sakligt och konsuln lovade göra vad hon kan.

Dag 10 ringde konsulatet igen och bad dem komma på en intervju till. Efter det skulle det beslutas om visumet. Just då Anna och hennes pappa skulle stiga av metron ringde konsuln och sade att de inte behöver komma eftersom visumet inte skulle bli färdigt samma dag. Konsuln lovade ringa igen.

Så fort Anna kom tillbaka till sitt rum med sin nu uttröttade pappa, ringde konsuln igen. Anna frågade om visumet beviljats. Konsuln sade att allt var bra och att de ska komma efter beslutet. En ny resa på över tre timmar började igen. Väl på konsulatet blev de efter några minuter inkallade till intervjurummet där konsuln satt. Hon såg mycket glad ut och berättade med ett hjärtligt leende att Annas pappa inte hade beviljats visum.

Konsulatet stämplade avslaget i passet, vilket försvårar, det vill säga i praktiken omöjliggör, hans framtida möjligheter att få ett visum.

Annas pappas enda önskan var att få träffa sin dotter under en lite längre tid. Under de två veckorna som Anna och pappan var i S:t Petersburg var de så gott som alla dagar på konsulatet. Enbart resan dit och tillbaka tog tre och en halv timme per gång. Att gång på gång be dessa människor hämta samma sak till konsulatet, att låta dem vänta 4–5 timmar per gång är inte ett sakligt bemötande som förväntas av myndigheter, utan maktmissbruk.

Varför gör man så här? Hur kan en tjänsteman få missbruka sin position på detta sätt? En flykting har ett exakt lika stort människovärde som vilken annan människa som helst. Annas pappa är gammal och det borde enligt normalt förstånd innebära att man visar ytterligare respekt i behandlingen av både honom och hans ärende.

Än en gång skäms jag över Finlands representanter som missbrukar sin position. Vilket vulgärt och dåligt rykte de sprider internationellt.

Nytte Ekman
ombud för flyktingars och utlänningars mänskliga rättigheter, Grankulla