Om grundtjänsternas effektivitet

Beslutsfattarna börjar vakna till realiteten vad angår utlokalisering eller privatisering av de kommunala bastjänsterna. Grundlagsutskottets ordförande Johannes Koskinen (SDP) yttrade nyligen sin oro för medborgarnas jämställdhet inför grundlagen ifall utlokaliseringen ytterligare utvidgas.

Ett intressant utlåtande mot bakgrunden att just Socialdemokraterna var ett av de partier som ivrigast var med om att införa den hänvisade, för humanismen främmande, nyliberalistiska New Management-regimen som riktlinje för förvaltning av de lagstadgade kommunala grundtjänsterna.

Intressantare blir sakförhållandet genom att makthavare, som påträngande predikat för nyliberalismens saliggörande kraft, har glömt att visa folket en metod eller mätare med vilken de kunde hävda sitt påstående om den privatiserade sjukvårdens större effektivitet och bättre räntabilitet gentemot den kommunala.

År efter år har speciellt landets högerkrafter oratoriskt låtit munnen gå kring behovet av grundtjänsternas effektivering utan att alls definiera effektivitetens innehåll, eller hur ett sådant slags effektivitet handgripligt konstrueras. Kanske svaret hittas i arbetslöshetskvotering (jfr statens produktivitetsprogram), försämrande arbetsatmosfär, ökad stress och dylikt?

Man borde helst anlita den berömde ekonomen Adam Smiths klassiska hushållsteori enligt vilken sjukvården är oproduktivt arbete, eftersom man på inget sätt därifrån kan rafsa ihop något tilläggsvärde som kapitalets tillsats. Alltså rakt till att utlokalisera och privatisera!

Och se, i en handvändning blir samma arbete produktivt. På så sätt kommer det kapital, som man investerat i grundtjänster, med sus stigande räntor tillbaka. Vad är den effektivitetsmätaren då? Den är givetvis den volym av tilläggsvärdet som företagen nu kan hugga för sig. Ju större vinster, desto effektivare är vården! Således är tjänsternas priser också högre eftersom vinsterna måste inberäknas.

När arbetsgivarna har frigjorts från att betala förmåner som gäller den stora allmänheten (exempelvis arbetsgivarnas FPA-utgifter), så är det rimligt att FPA reciprokt avstår från att bistå den privata hälsovården. Miljoner skatteeuro, som man nu supportar med en lönsam privatbusiness, uteblir för lagstadgade underhåll och utveckling av kommunala grundtjänster. Med de pengarna hade man räddat till exempel den lilla kommunen Rääkkylä från att hamna i businessvärldens glupska händer.

Så länge grundlagen inte garanterar ett arbetstillfälle eller ett skäligt välbefinnande för alla, är sådana ministeriella och andra högtflygande yttranden om människors jämställdhet också inför andra lagar bara ord utan innehåll och betydelse. Det är idel ans av symptom – inte eliminering av patogenen som det borde vara.

Jouko Hemmi

Lovisa