En lans för Dragsvik

Yrsa Grünes ledare i Hbl den 14 juli tar upp Dragsvik med dess läge, uppgifter och effektivitet. Där granskas uttalanden av kommendören för marinen, viceamiral Rannikko och brigadkommendören, kommodor Vauhkonen. Bra så – jag är glad över de åsikter som framförts där, men det kan inte skada att dra ytterligare en lans för Dragsviks militära utbildningscentral.

Där gjorde jag min värnplikt för länge sedan (1954–55) och hemförlovades därifrån som fänrik. Garnisonen var då i likhet med många andra i landet mångsidig, svenskspråkig, med möjlighet för finskspråkiga att få sin militärutbildning där. Då skulle jag inte ha försvarat dess befintlighet mera än någon annan garnisons.

Men senare, som reservist och nu som gammal, avförd från rullorna, har jag med intresse följt utvecklingen för detta truppförband. Som reservofficer verkade jag aktivt i Tavastehus militärdistrikt. Där och på flera andra orter och med olika trupper fick jag en ganska god bild av vårt försvar.

Därför vill jag nu ta upp några av den senaste tidens uttalanden i frågan. Garnisonen i Dragsvik förändrades i grunden då flottan tog den under sitt kommando och utvecklade den till kustjägarnas utbildningscentral.

Den blev en effektiv, slagkraftig och mycket modern sammansvetsad trupp av beväringar, officerare och reservister. Enligt mitt förmenande är truppens strategiska plats idealisk med närhet till ett djupt skärgårdsområde med öar, vikar och skär.

Obbnäs örlogsbas erbjuder inte liknande skolningsområden för kustjägare som Dragsvik. Knappast skulle heller kustjägarnas närvaro förbättra det redan trånga området för örlogsbasen. Dragsvik har också strategisk betydelse västerut gentemot Åbo och Pansio örlogsbas där. Kustjägarna skall operera utgående från de fartyg och den materiel de förfogar över och behöver sålunda inte alls någon djuphamn.

Ett märkbart kriterium för att fortsätta med Dragsvik, som viceamiral Rannikko tagit upp, är också den nordiska beredskapsstyrkan Nordic Battle Group, som utbildas just i Dragsvik. Här får finländarna träna koordinerad samverkan som är speciellt kännetecknande för internationella snabbinsatsstyrkor.

Då man påstår att garnisonen i Dragsvik är helt svensk, glömmer man att de finskspråkiga beväringarna snart sagt bildar halvparten av utbildningen i Dragsvik. Man lär sig svenska, men kommandospråket är för samordningens skull finska. Man kunde kanske säga att Dragsvik är en internationell garnison – som utbildar nordiska soldater.

Myndigheterna erkänner dessutom att Dragsvik är en av de mest resultateffektiva garnisonerna, ja, enligt uppgift till och med den andra i ordningen i hela Finland. Mot sagda bakgrund, är det lätt att förstå att varken språkpolitiska, ekonomiska eller strategiska kriterier kan rubba min åsikt att denna garnison absolut borde bli bestående.

Krister Eklund
agronom, kapt.res.
Tavastehus