Hbl behöver en publicist som chefredaktör

HBL Efter tre år som chefredaktör för Hbl tar Hannu Olkinuora avsked. Journalist Jens Berg tillträder inom kort.
Det är svårt att rikta kritik mot Hannu Olkinuoras rent redaktionella Hbl-insats. Han har varit rätt sparsam med ledande artiklar och kolumner, likaså med ystra stilistiska krumsprång. Men han har gjort sitt jobb.
Valet av ny chefredaktör visar att tidningens styrelse uppenbarligen fortsättningsvis drömmer om att Hbl i en nära framtid borde utvisa ett ekonomiskt neutralt resultat. Jens Berg har varit ett slags resurschef inom svenska Yle, men någon skrivande, opinionsbildande eller journalistiskt nydanande chef med nedslag i den finlandssvenska pressens spalter har vi hittills inte upplevt.
Vi minns inte en enda artikel eller journalistiskt minnesrik insats som namnet Jens Berg står för. Han förväntas skapa ett ekonomiskt hållbart resultat. I Österbotten försökte man för några år sedan skapa en chefredaktörsroll med ny design, en tidningschef. Maj-Britt Höglund försökte i fyra år. Sedan körde hon i väggen. Det är tidningsmakare som behövs, sådana som Arto Tuominen i Kauppalehti eller Hasse Olsson i Dagens Industri, i dag glömda storheter, men i tiden med den fräcka företagsamhet som sträckte sig över hela skalan från journalistiska innovationer till marknadsföring.
Hbl:s chefredaktör bör ha omfattande samhällskontakter. En renodlad marknadsförare eller företagsekonom är ointressant för omvärlden trots titeln som chefredaktör. Den ledande redaktören skall vara ett bollplank i tal och skrift för beslutsfattare, politiker, kulturverksamma och diplomater. Han skall önska och kunna påverka och hans sagesmän och kontakter skall uppfatta honom eller henne som en viktig aktör som det gäller att påverka. Synlighet är a och o.
Redaktionskamrerer är bedövande ointressanta.
Det är synd om Hbl:s redaktion som period efter period utsätts för en mangling med ursprung i tidningshusets högsta ledning. Det är rena giftet om den omvandling som skall bära Bergs signatur enbart kommer att beröra redaktionen. Det är administrationen som borde omskakas.
Det är klart att Hbl måste ta nya bestick på kursen i en brottsjö av konkurrerande teknologier och så kallade samhällsmedier som i dag ännu ter sig som en kakofoni där det förefaller olönsamt att satsa definitivt. Papperstidningen har problem med dyr distribution, den unga generationen av förlorade läsare, en kultursida som är exklusiv både till innehåll och utvalda skribenter, med en fixering på Helsingforsområdet som är Svenskfinlands biologiskt murknaste marknad; förteckningen över utmaningar kan göras lång. Den svenska pressens ekonomiska misär tvingar dessutom till en bland prenumeranterna impopulär planering av KSF:s tidningsfusioner – alldeles inom kort.
Konstsamfundet är fånge i sin egen verksamhet. Dess uppgift är att trygga utgivningen av Hbl och verksamheten vid Amos Andersons museum. Kravet på ett plus-noll resultat för Hbl liknar businessadism. Det bör räcka med att både redaktion och ledning förblir ytterst kostnadsmedvetna. Om det skall uppmuntras utöver gängse klappar på huvudet, ge då journalisterna resultatlön.

Ralf Friberg,
Ekenäs