Kriminalisering av djurrättsaktivister i industrins intresse

DJURSKYDD I norra Europar förknippar man sällan Spanien med ett starkt djurskydd. I stället förundras man – inte utan en viss förtjust indignation – över hur barbariska traditioner som tjurfäktning kan tillåtas. I samma förundran frodas en förvissning om vår egen djurskyddslags påstått höga standard. Spaniens växande djurrättsrörelse har därför begripligt nog gått såväl medier som den finländska allmänheten förbi. Inte heller har de gripanden som gjorts av inte mindre än tolv aktivister från de två djurrättsorganisationerna Equanimal och Igualdad Animal-Animal Equality rönt uppmärksamhet i finländska medier. Parallellerna till hur man har tillåtit djurrättsrörelsen att kriminaliseras också i andra europeiska länder är slående.
För tre år sedan inledde till exempel polisen i Österrike en stor operation mot djurrättsaktivister i beråd att påbörja en planerad kampanj för en konstitutionell ändring för djur. Tjugofem personer anhölls. Tio av dem anklagades för allehanda brott utan några som helst faktiska bevis. I maj i år stod frikännandet av samtliga aktivister klart.
I juni i år inleddes också rättegången mot aktivister i Sverige som filmat en grisfarm vilken de sedan anmälde för brott mot tolv punkter i djurskyddslagen samtidigt som de gjorde missförhållandena kända för allmänheten. Förundersökningen mot farmen lades däremot ner trots Länsstyrelsens och Veterinärförbundets omdömen om vanvård och djurskyddsbrott.
Liksom i Finland. Finländska djurrättsaktivister filmade 2007 "köttproduktionens" fabrikslika förhållanden. Materialet väckte naturligtvis diskussion. I stor utsträckning försökte man trivialisera, till och med misstänkliggöra det (kanske aktivisterna hittat på, djurrättsaktivister vill förstås att djur far illa). Inte nog med det: brottsundersökningar inleddes mot aktivisterna själva. De förhållanden som dokumenterats bekräftades av nya besök, nu på svingårdar, 2009. Resultatet: igen dras aktivisterna inför rätta.
I Spanien har alltså tolv människor arresterats, skenbart motiverat med ett minkutsläpp i Galicien för fyra år sedan. De anklagas för miljöbrott, brott mot offentlig frid samt deltagande i kriminell organisation. Av de tolv gripna hålls tre häktade i "preventivt syfte". Spanska medier har okritiskt rapporterat om detta som "ekoterrorism".
Allt detta trots att de organisationer vilka aktivisterna tillhör är lagligt grundade och inte har kopplingar till det brott de anklagas för. Organisationerna definierar sin aktivism som fredlig och motsätter sig våld. Liksom de finländska, svenska och österrikiska aktivisterna har de genom öppna civila olydnadsaktioner vittnat om missförhållanden på bland annat pälsfarmer och hönsgårdar. Det samhälleliga stöd deras verksamhet rönt har vuxit stadigt.
Att kriminaliseringen av djurrättsaktivister ligger i olika industriers intresse är uppenbart. Man vill kasta misstankar över de vittnesmål de burit över djurs belägenhet och de såväl lagstridiga som lagliga missförhållanden djurnäringen innefattar. De gör gemensam sak med polisen som naturligtvis måste uppvisa resultat – i det här fallet finna någon att skylla minkfrigörelsen på. Avsaknaden av bevis verkar inte framstå som ett problem. Man omformulerar helt enkelt brottet så att det passar på "brottslingen" – och så kan det bli misstänkt att hålla bokbord på stan.
Det riktigt oroväckande är att man inte verkar tycka att man behöver rättfärdiga det sätt på vilket man bemöter aktivisterna. Behandlingen tas som ett mått på, snarare än resultat av, den anklagades brott. Ungefär så verkar diskursen kring "terrorism" fungera. Man skapar en föreställning om hur farliga de gripna är, bland annat genom att hålla dem "preventivt häktade". Och då, verkar tanken vara, är det ju redan rättfärdigat att hålla dem häktade. Straffåtgärden skapar så att säga brottet.
Med så små, stora medel försöker man alltså ogiltigförklara djurrättsaktivister – och en hel politisk rörelse. De är ju terrorister, alltså kan man inte lita på vad de säger. Och vilken tur är väl inte det för de försöker ju få oss att se sådant vi inte vill se. Nu kan vi med gott samvete vända bort ansiktet inför bilder på djur med avgnagda tassar eller som uppskurna hänger från fötterna i taket över ett löpande band som skall föra dem mot våra tallrikar.

Barbro Nordling,
Åbo