"Naturskyddet" gav fria händer åt noshörningstjuvskyttet

Samtliga noshörningsarter i världen är hotade av utrotning enligt WWF. Det är i och för sig riktigt men vi borde kanske titta närmare på problemet. Ännu i början av 1970-talet fanns det rikligt med svarta noshörningar på alla Afrikas savannområden från Kamerun och Tchad i nordväst till Sydafrika i söder.
I medlet av årtiondet förbjöd Kenya den kommersiella safarijakten som var en blomstrande industri. Orsaken låg i ett villkor för ett stort statslån. Världens gröngardister jublade! Tanzania och flera andra afrikanska stater följde exemplet för kortare och längre tider.
Själv kunde jag ha gråtit. Jag var vid tiden överkonservator på Zoologiska museet och skrev en artikel om saken i Hbl. I den förutsade jag elefanternas och noshörningarnas Ragnarök. Tyvärr hade jag rätt. När safarijakten blomstrade skötte safariföretagen övervakningen och något betydande tjuvskytte förekom inte. Safariföretagen var intresserade av att varje år kunna sälja avskjutningslicenser och få kunder. Därför fungerade övervakningen och viltvården som de själva upprätthöll.
I och med jaktförbudet försvann övervakningen eftersom den lämnades i händerna på en handfull dåligt avlönade, statliga jaktpoliser som själva av den orsaken hade intresse i tjuvskyttet. Det fanns också intressen i tjuvskyttet i samhällets topp. På några år minskade Kenyas elefanter på grund av fridlysningen från 130 000 till 30 000.
Noshörningarna som det hade funnits rikligt av minskade för att nå utrotningens brant. Inte bara i Kenya utan i flera andra afrikanska länder som hade följt exemplet. I åtminstone Botswana och Tchad torde de nu ha försvunnit helt. Situationen för den nordliga rasen av vit noshörning känner ingen riktigt till för ögonblicket på grund av krigen i Kongo/Zaire och Sudan.
Sedan en lagändring gjort den privata och kommersiella safarijakten möjlig i större utsträckning i Sydafrika kunde man åter låta hornen växa på noshörningarna. Tidigare hade man avlägsnat hornen för att minska tjuvskyttet. Den vita noshörningen blev åter föremål för en noga reglerad licensjakt och arten förökade sig snabbt. I Krügerparken finns ingen safarijakt och övervakningen är där sämre och tjuvskyttet därför mera omfattande.
I Namibia startade den kommersiella safarijakten verkligen med en lagändring 1996. Viltet har därefter ökat oerhört mycket eftersom farmarna nu kan satsa på viltvård i stället för på boskapsdrift och samtidigt få en bättre utkomst. Det fanns cirka 2 000 bergszebror 1996 och nu är beståndet över 40 000! Namibia är nu också det enda landet där beståndet av svarta noshörningar åter ökar.
I Asien ser beståndet av indisk pansarnoshörning ut att vara säkrat fastän beståndet är litet. I Kaziranga nationalpark borde en del tjurar skjutas bort eftersom beståndet paradoxalt är för stort. Det medför stress och slagsmål vilket inte är bra för fortplantningen. Att söva ner noshörningarna och transportera dem till andra områden är inte lätt eftersom områden där de kan tas emot är begränsade. Javanoshörningens lilla bestånd tilltar och ett tidigare okänt bestånd av dem har nyss upptäckts i Vietnam. Av sumatranoshörningen torde däremot endast några hundra återstå, mycket glest spridda mellan flera länder.
Den mångtusenåriga asiatiska traditionen och övertron med noshörningshorn i folkmedicinen likt jemeniternas dolkskaft av noshörningshorn rår vi inte på inom en överskådlig framtid. Däremot kan vi med ett nyktert, realistiskt och förnuftigt naturskydd baserat på realkunskaper göra under. Ett på fantasier, lögner, okunskap och några fanatikers hobbyverksamhet baserat naturskydd är däremot farligt.
I Finland har vi tillräckligt många dumma exempel för att bara nämna nuvarande sälskydd, vargen, björnen, skarven, flygekorren, skrattmåsarna och den vitryggiga hackspetten samt många fler. Naturskydd måste bedrivas med förnuft och realism. Inte med fanatism och okunskap mot medborgarna och deras utkomstmöjligheter.

Eirik Granqvist
Borgå