Fel utgångspunkt i abortdiskussionen

Jag brukar ofta läsa Anna-Lena Lauréns artiklar med behållning. Tyvärr kan jag inte säga det samma om hennes ledare (Hbl 2.7) som handlar om abortlagstiftningen. Där skriver hon: "Därför går det inte att ha någon annan utgångspunkt än att kvinnan bestämmer över sitt liv och sin kropp.”
Naturligtvis bestämmer kvinnan över sin kropp, men jag menar att fostret inte är en del av hennes kropp. Fostret är en egen individ med en helt egen genuppsättning. Det finns inte en enda cell i fostret som har moderns genuppsättning. Fostret är en tillfällig gäst i moderns kropp, men inte en del av den.
Om man bygger ett resonemang på en felaktig utgångspunkt blir lätt hela resonemanget felaktigt. Laurén brukar annars träda upp till försvar för de svaga och utsatta i samhället. Hur kan det komma sig att hon i abortfrågan inte ser att den svagaste parten är fostret? Kvinnan kan också vara svag och utsatt men lagstiftningen bör även beakta den allra svagaste, den som inte kan tala för sin sak, det ofödda barnet.
Laurén frågar sig när fostret får en själ. Jag tror att det är en onödig fråga. Om vi börjar fråga oss vilka kriterier ett foster måste uppfylla för att vara människa kan resonemanget lätt föras över på eutanasifrågan. Vilka kriterier måste en sjuk eller handikappad person uppfylla för att få kallas människa? Ett sådant resonemang leder till förskräckliga resultat. Vi skall respektera varje människa, liten eller stor, nyttig eller onyttig.
Johan Eklöf,
Lappfjärd

SVAR Hbl-ledaren ansåg också att det är onödigt att fråga när fostret får en själ. Citat: "Att debattera de här gränserna är en i grund och botten fruktlös diskussion. När blir en cellsammansmältning ett liv? När får embryot en själ? Det går inte att bestämma de här sakerna kategoriskt eftersom det alltid finns motargument."
Anna-Lena Laurén,
journalist, Hbl