Ensidiga och anklagande anföranden om kriget

SAMHÄLLE
I Yle nyheter på midsommardagen intervjuades en man som varit med i fortsättningskriget. Han var mycket kritisk angående händelserna 194-1944 och sade att man överdriver fortsättningskrigets betydelse som något ändamålsenligt för Finland. Enligt honom var det uttryckligen ett krig tillsammans med Hitler, det borde ha undvikits och att våra generalers mål i själva verket var rent ut att utföra massdödande.
Sedan framförde historiker Oula Silvennoinen det som alla vet, nämligen att förberedelserna med Tyskland hade skett redan under flera månader och att Finland ingalunda hamnade i krig igen utan självmant ville anfalla Sovjetunionen tillsammans med Tyskland. Därför borde man upphöra med att tala om separatkrig och i stället medge att det var fråga om en allians med Tyskland. Silvennoinen lät också förstå att pratet om att inga alternativ till kriget fanns inte grundar sig på fakta.
Dessa utsägelser verkade provocerande för de framfördes som rena beskyllningar för att Finland handlade fel och inga hänvisningar om den situation som Finland under hösten 1940 och vintern 1941 befann sig i tillfogades. Baltikums öde hade redan blivit att uppslukas av sin mäktiga granne. Det fanns inga som helst garantier för att Stalin inte skulle ha önskat fullfölja det som han i vinterkriget hade velat fullborda. Om Finland endast hade avvaktat vad som skulle hända även om man hade förklarat sig neutralt hade det betytt att inte göra något för att försäkra sin självständighet. Även den faran var uppenbar att landet, trots deklarerad neutralitet, kunde ha kommit till ett slagfält i något skede under de förestående fientligheterna mellan de två stormakterna.  
Dessutom var den tidens tankegångar helt annorlunda än nutidens fredliga ståndpunkt om grannsämja och då det gällde de nationella känslorna var också en av målsättningarna, som dåtida politiker och en stor del av folket delade, att man hoppades på att erhålla de förlorade områdena tillbaka. Det är lätt att vara efterklok då man inte alls kan föreställa sig de omständigheter som rådde med hotet från öster, vilket ingalunda hade avlägsnats, trots Moskvafreden i mars 1940. De beslut som fattades kan inte ses i dag på ett sätt som skulle motsvara det hur man i Finland efter de tappert försvarade angreppen i vinterkriget såg Finlands alternativ för att bevara sin självständighet på sikt tack vare de till synes under våren 1941 förbättrade säkerhetsförhållandena.
Det är klart att alla kan ge sin mening och uppfattning, yttrandefriheten ger oss därtill rätt. Men anförandena som presenterades på midsommardagen, med tanke på att det följande dag blev 70 år sedan fortsättningskriget bröt ut, var ensidiga och anklagande och utan någon som helst förståelse för de uppoffringar som gjordes under krigsåren både vid krigsfronten och vid hemmafronten. Med tanke på hur det gick med esterna på andra sidan Finska viken bör man inte glömma namn som Ihantala, Vuosalmi och Ilomantsi. Som om de inte hade någon betydelse för Finlands frihet med hänsyn till hur sakläget i slutet av andra världskriget utvecklades för alla andra Sovjets grannländer utom Norge.
Insinuationen till ordet massdödande verkar ha en anknytning till Ratko Mladic som nu ställts inför rätten för att ha mördat tusentals krigsfångar och civila i inbördeskriget i det forna Jugoslavien. Undermeningen var väl att säga att även de finländska officerarna utförde massvis av krigsförbrytelser och att deras insatts i fortsättningskriget inte borde värderas med tacksamhet, utan fördömas.

Harry Blässar,
Helsingfors