Politisk vilja för solenergi saknas

I energidebatten återkommer påståendet om att det dröjer länge innan de förnybara alternativen får betydelse för vår energiförsörjning. Påståendet kommer från både tvärsäkra förespråkare för kärnkraft och bekymrade vänner av alternativen. Och förvisso verkar det vara så, i alla fall i Finland. Men varför är det så?

Jag vill ge ett av många tänkbara svar, en personlig erfarenhet som knappast är unik. Balkongen i min och min mans servicehuslägenhet är 27 kvadratmeter och riktad mot sydväst. Solen värmer från februari till november, under sommarmånaderna med sådan styrka att varken människor eller växter (undantaget tomater och vindruvor) vill vistas där dagtid.

Balkongen är inglasad från golv till tak så att två tredjedelar av fönstren är möjliga att öppna medan den nedersta tredjedelen är fast. Jag har i Tyskland sett identiska balkongbyggen där denna nedre del består av solpanel. Panelerna förser inte bara invånarna med energi utan överloppsdelen säljs också vidare.

Det är frågan om vidareförsäljning som är stötestenen i Finland när det gäller solelektricitet eftersom vi saknar inmatningstariffer för solenergi. I den frågan vänder jag mig till vår nya regering som trots - eller på grund av - inbesparingstvång på alla områden kanske har längre framtidsperspektiv än de tidigare.

Det har överhuvudtaget saknats politisk vilja att understöda och ta i bruk den alltmer utvecklade solenergitekniken. En person som beklagar detta faktum är professor Peter Lund vid Aaltouniversitetet. Han leder gruppen för nya energiteknologier och forskar bland annat i de så kallade grätzel-solcellerna. Schweizaren Michael Grätzel mottog år 2010 det finländska

Millenniumpriset för sin epokgörande innovation - utan att det tillsvidare lämnat några spår i politik eller näringsliv. När vårt politiska etablissemang delar ut pris med ena handen och slår bort pristagarens arbete med den andra blir det medborgarnas sak att handla.

Alltså vänder jag mig i mitt fall till husägarna: Folkhälsan, Svenska Litteratursällskapet och Svenska Kulturfonden. Två tidigare skrivelser till bolagsstyrelsen har förblivit obesvarade. I fyra månader har jag väntat förgäves på ett utlovat möte med Folkhälsans fastighetsdirektör. Den enda som reagerat är Litteratursällskapets direktör som delegerat ärendet till sällskapets representant i styrelsen.

Jag har inte bett om orimligheter. Jag har inte krävt att solpaneler omedelbart ska installeras på våra balkonger, inte inbillat mig att forskningsresultat omedelbart resulterar i tillämpning. Jag är inte omedveten om kostnaderna på kort sikt.

Vad jag ber om är en kartläggning av möjligheter och kostnader på lång sikt. De experter jag konsulterat har till exempel bekräftat att går att kombinera solvärme med husets fjärrvärmesystem.

Vi är inte aktieägare utan bor i en av Svenska kulturfondens stipendielägenheter för pensionerade konstnärer och förutsätts vara tacksamma och tysta.
Tacksamma är vi, men tyst vill jag däremot inte vara. Det är uppenbart att privata och kommunala initiativ och pilotprojekt är det enda som i någon mån kan påskynda miljövänligare byggnormer och alternativ energianvändning i vårt land.

Jag hade tänkt mig att Folkhälsans plats är i förarhytten och inte i släpvagnen när det gäller att dra oss upp på nivå med Sverige, Danmark och Tyskland.

Kristin Olsoni, Helsingfors