Ateismen har det inte lätt i modern tid

Föreställningen om att vetenskapen ger oss den mest adekvata och grundläggande förståelsen eller förklaringen av verkligheten kallas för scientism eller vetenskapstro. Det är en livssyn som är helt jämförbar med en orubbligt religiös övertygelse eller tro.

Ett beryktat uttalande av filosofen Martin Heidegger är: ”Vetenskapen tänker inte.” Orsaken till att vetenskapen ”inte tänker” och omöjligen kan tänka helt fritt är att vetenskaplig forskning alltid utförs inom på förhand starkt avgränsade undersökningsfält av det vi kallar för verklighet. Heidegger såg en okritisk vetenskapstro som en mycket farlig form av metafysik och livshållning.

Som vetenskapstroende eller ”vetenskapliga ateister”, som de själva ibland vill kalla sig, räknas de i dag så populära nyateistiska författarna Richard Dawkins, Daniel Dennet, Sam Harris och Christopher Hitchens. Deras starkaste kritiker och vedersakare hittar vi inte bland religiösa, utan bland mera moderata humanister och ateister.

De ateistiska författarna Michael Shermer och Julian Baggini har visat att nyateisternas ofta mycket föraktfulla nedvärdering av religion inte baserar sig på vetenskap, empiri eller evidens. Shermer och Baggini säger att religiösa eller icke-religiösa livsåskådningar har precis samma grad av intellektuell integritet och är lika förnuftiga och logiskt sammanhängande inom sina respektive system av världsbild. Med vetenskapens verktyg kan man inte bedöma eller jämföra livsåskådningar. Gör man det har man lämnat det vetenskapliga kompetensområdet och övergått till att syssla med metafysik, retorik och åsikter.

Nyateismens mest centrala tes är att religion i sig alltid skapar konflikter och att religionen därför är roten till det mesta av ondskan och lidandet i vår värld. Påståendet har inte någon som helst grund i forskning eller empiri. Samhällsvetare menar i stället att människan verkar ha en inneboende benägenhet att stärka sin identitet genom ett indelande av människor i ”vi och de andra”. Detta oberoende av om det handlar om religion, ateism, ideologi eller politisk uppfattning. Fundamentalistisk ateism, liksom fundamentalistisk religion, deltar i denna farliga polarisering.

Det finns inte något belägg för den vanliga myten att majoriteten av vetenskapsmännen skulle vara ateister eller håller på att bli ateister. År 1916 kartlades i en omfattande studie vetenskapsmännens tro eller icke-tro. 40 procent hade en klart religiös livsåskådning, 20 procent var agnostiker och 40 procent ateister. Studien upprepades för några år sedan och det intressanta är att ingen förändring har skett sedan år 1916 (McGrath 2011).

På 1960-talet var många samhällsvetare rörande eniga om att religionen sakta men säkert kommer att försvinna och dö ut, irrelevant som den är i vår nya vetenskapliga värld. I dag är det uppenbart för alla att det har gått precis tvärtom. Religionen har återtagit initiativet och även det offentliga rummet allt mer.

Alister McGrath var tidigare övertygad ateist och biofysiker, men är numera en välkänd författare och professor i teologi som har skrivit böcker om ateismens historia och polemiserat mot nyateisterna. Hans bedömning är att det just nu så populära nyateistiska religionsföraktet  i själva verket är ett tecken på att ateismen som livshållning befinner sig i kris i vår postmoderna och nyreligiösa tid (McGrath 2011).

Tomas von Martens, Helsingfors