Umgängesrätten viktig för alla parter

Trygghet och stabilitet är det grundläggande för barn under deras utveckling. Barn behöver nära kontakt, inte bara till sina föräldrar, utan också till mor- och farföräldrar och andra närstående. Att veta var man kommer ifrån är viktigt för identitetsutvecklingen och närheten ger den grundtrygghet som fordras i dagens föränderliga samhälle.

Dylika tankar ligger bakom skrivningarna i artikel 8 i FN:s barnkonvention, där konventionsstaterna åtar sig att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande bland annat att visa respekt för namn och släktförhållanden. I konventionen sägs vidare att om ett barn olagligt berövas en del eller hela sin identitet ska konventionsstaterna ge lämpligt skydd i syfte att återupprätta barnets identitet.

Det finns situationer där barns rätt till umgänge med sina far- och morföräldrar kan komma ordentligt i kläm. Oftast rör det sig om antingen skilsmässor eller den ena förälderns dödsfall. Utöver att barnen lider en förlust innebär förvägrad umgängesrätt ett lidande och en sorg även för drabbade mor- och farföräldrar.

Agneta Grimsby, äldreforskare och psykolog, säger att hennes studier visat att barnbarns födsel rankas som en av de lyckligaste händelserna på äldre dagar. Något av det värsta är att åter förlora kontakten med barnbarnen. En av hennes slutsatser är därför att en bruten kontakt påverkar de äldres hälsa negativt, både fysiskt och psykiskt (sydsvenskan.se, 3 februari 2009).

Med såväl barnens som deras mor- och farföräldrars bästa för ögonen har man av ovan anförda, socialt ytterst betingade skäl i ett flertal länder (exempelvis Frankrike, Norge, Tyskland) stiftat lagar där kretsen av personer med umgängesrätt till barnen utökats.

Men låt oss kort relatera lagstiftningen i grannlandet Sverige. Där kompletterades år 1998 föräldrabalken med en bestämmelse (6 kap. 15 a §) enligt vilken talan vid domstol får föras av socialnämnden i fall där umgänge begärs av annan än förälder. År 2006 förtydligades bestämmelsen med att socialnämnden i bedömningen av om en sådan talan ska föras särskilt ska beakta barnets behov av umgänge med sina mor- och farföräldrar och andra som står barnet nära.

Hur är då rättsläget i Finland? Katastrofalt, rent ut sagt. Det saknas helt lagstadganden att stöda sig på för att få behovet av här relaterat umgänge till rättslig prövning. Problematiken lyftes fram i ett riksdagsspörsmål år 2009, men i sitt svar såg ministern i själva sakfrågan företrädesvis problem med hänsyn till barnets bästa, ifall mor- och farföräldrar skulle ges umgängesrätt med sina barnbarn.

På SFP:s partidag i år behandlades en motion kring samma tema. Slutresultatet var beklämmande och föga värdigt ett parti som saluför sig som socialliberalt. Motiveringarna till förkastandet är mig okända. Hoppas man inte fann det främmande att i vårt land stifta lagar om dylika rättigheter eller att man agerade sociala myndigheter genom att på basis av något enskilt skrämmande exempel generalisera mor- och farföräldrars lämplighet till umgänge med sina barnbarn.

Dylika argument borde inte vara vägledande i en seriös debatt gällande relationsproblematik där mor- och farföräldrar och deras barnbarn blir lidande. Utgångspunkten bör väl tvärtom vara att man förlitar sig på sociala myndigheters kompetens att opartiskt och neutralt se till barnets bästa. I Sverige är man kapabel till det, varför inte hos oss?

Tor Wik, Korsholm