Har kyrkan substans i sitt upprop?

Kyrkomötesombudet Stig Kankkonen gav en saklig analys över vår folkkyrkas samhällsrelationer (Hbl 2.6). Han noterade bland annat att kyrkan genom ärkebiskopen var närvarande som sakkunnig part då politikerna var samlade till regeringsförhandlingar i Ständerhuset. Kankkonen säger vidare att kyrkan bör ha den distans som behövs för att se maktutövningens svagheter och brister och axla sitt ansvar för den allmänna samhällsutvecklingen.

Det är lätt att hålla med om den här bedömningen. Det är viktigt att kyrkan engagerar sig i samhället genom att framföra kristna etiska värderingar till förmån för de förtryckta, nödställda och utslagna medmänniskorna. Kristus uppmanade oss till förpliktelsen att bevaka de hjälplösa och försvarslösa människornas rättigheter.

Kankkonen beskriver kyrkans nya inbrytning i att konkret kunna påverka ett regeringsprogram. Tyvärr var kyrkan ändå mycket illa förberedd på att framföra konkreta förslag för att förmå hjälpa upp dagens bedrövliga situation i vårt samhälle som allt mer karakteriseras av diskriminering, utökad segregation och fördjupade inkomstklyftor.

Även inom vårdsektorn har segregationen ökat och de fattigaste och de äldre har allt svårare att få behövlig vårdtillgång. Följden är att de fattiga har en kortare livslängd och att många äldre patienter tvingas till en mer invalidiserad tillvaro än vad som vore behövlig då de utestängs från behövlig rehabilitering.

Då man i pressen läst var ärkebiskopen uttalade i Ständerhuset var det allmänt taget en framställning över brister i välfärdssamhället och över utanförskap. Det är bra att kyrkan via biskoparna betonar att fattigdomen bör åtgärdas.
Men för att förmå hjälpa de mest nödställda och utslagna räcker det inte med att uttala sig i allmänna termer - vare sig för biskopar eller ledarskribenter, som även de saknar substans i sina uttalanden. Viljan att ta reda på fakta och att framföra hållbara åtgärdsförslag lyser med sin frånvaro.

Biskoparna har till exempel fått för sig att det är barnfamiljerna som är mest utsatta för fattigdom, något som inte alls stämmer. Av de hushåll som är i behov av utkomststöd utgör ensamhushållen den avgjort största andelen. Det råder ingen tvekan om att barnfamiljer som lever på grundnivå behöver bättre utkomstnivå, men värst utsatta är de inte.

En allmän missuppfattning är även att garantipensionen skulle ha hjälpt de fattigaste pensionärerna, men de fick ingen hjälp av den. De tvingas fortfarande leva på 300–400 euro per månad då utkomststödet sjönk exakt lika mycket som folkpensionen steg.

På politiskt håll är man nu överens om att höja grundskyddet för arbetslösa med upptill 100 euro per månad, men för de fattigaste blir nettovinsten noll då förhöjningen sänker utkomststödet lika mycket.

I dag släpar utkomststödet fyrtio procent efter den allmänna samhällsutvecklingen och basutkomststödet borde därför justeras med 170 euro per månad. Blivande regeringspartier vill även höja sjukvårdens självriskkostnader som redan är de högsta inom EU. Det leder bland annat till att patienter förlorar sina hem under sjukvårdsvistelsen.

Kyrkan ägnar sig även åt en hård utslagning av de fattigaste då många församlingar uppbär höga garantihyror i hyreshus som förhindrar de fattiga att kunna bo där. Och kyrkans investeringsplaceringar förbiser de fattigastes behov, vem kunde tro att Jesus skulle vika in på börsen för att se att kyrkans pengar får bästa avkastning.

Bo Holmberg, …Karis