Tro på förnuftet och förnuftig tro

Det var intressant att läsa Niclas Lindholms insändare (Hbl 5.6) och se hur mycket en kristen och en ateist har gemensamt. Båda är troende och ansvariga för sina liv – ateisten inför sig själv, den kristne inför Gud. Båda lever här och nu i ett liv som är det enda och har moraliska värderingar, men vilka värderingarna är och varifrån de kommer kan variera.

Hitler var formellt katolik men hans värderingar var helt andra än den katolska kyrkans. Han hänvisade till gud, men till en gud som var en projektion av hans egna åsikter. Att den katolska kyrkan och många kyrkor med den var undfallande i exempelvis judefrågan är en stor skam. Det är klart att en livsåskådning inte skall bedömas på basis av dess sämsta företrädare. Men orsaken till att nationalsocialismen och kommunismen togs som exempel var att båda, utifrån en ideologi baserad på den tidens humanistiska strömningar, försökte skapa idealmänniskor.

Ateisten förespråkar en världsuppfattning som grundar sig på upplysning, kunskap och förnuft, skriver Lindholm, och fortsätter med att teisterna inte klarar av att bevisa eller argumentera sina utsagor. Men inte heller ateisten klarar av att bevisa att Gud inte finns. Vetenskapen kan säga hur världen är uppbyggd och förklara dess lagbundenhet, men frågan om varför den finns eller hur allt fick sin början överskrider vetenskapens område.

När vetenskapsmän kommer med uttalanden om jordens uppkomst är det trossatser de för fram, inte objektiva iakttagelser. En del ateistiska vetenskapsmän förbigår fakta som tyder på intelligent design därför att Gud, enligt dem, inte kan eller får finnas med i bilden. Men all kunskap som vetenskapen har samlat ihop genom tiderna pekar, enligt matematikprofessorn John Lennox i Oxford (i boken Guds dödgrävare – Har vetenskapen begravt Gud?), mer mot intelligent design, eller skapelse, än åt slumpen. Jämfört med skapelseberättelsen är Big Bang och utvecklingsläran en teori med stora luckor och därför ett dåligt försök att förklara världens uppkomst. Men om ateisten/rationalisten inte accepterar ett logiskt resonemang från en teist utan avfärdar det som ett undermåligt försök till förklaring är ateisten inte särskilt rationell. Och Gud dör inte bara därför att ateisten dödförklarar honom.

Gun Winter (Hbl 10.6) försöker reda ut begreppen ateist och humanist som använts i samma negativa betydelse. Eftersom Winter tror att Gud är död är det väl naturligt att kalla henne ateist. Hennes starka tro på människan är humanism. Det är alltså logiskt att i den här debatten använda uttrycket ateistisk humanism. Men resonemanget blir problematiskt då hon hänvisar till humanismens fader Erasmus av Rotterdam. Han var en kristen humanist för vilken Gud sannerligen inte var död.

Problemet med ondskan och den fria viljan är tyvärr inga tillgjorda problem som gäller endast de religiöst sinnade. Lindholm säger (Hbl 10.6) att det inte finns någon koppling mellan ateism och ondska. Men det finns en stark koppling mellan kristendom och goda gärningar, vilket bland annat ledde till grundandet av Röda Korset. Eftersom människan, teist eller ateist, kan välja att göra gott eller ont blir hennes interaktion med andra männi- skor alltid moralisk. Männi- skans inneboende egoism har förorsakat gränslöst lidande och gör henne syndig. Men att dra alla religioner över samma kam och, som Lindholm, påstå att religion i det stora hela har sporrat människan till illdåd är en synnerligen missvisande förenkling.

Kristendomen är en unik religion därför att Gud griper in och gör det människan inte kan: frigör från skuld. Det är en del av det övernaturliga som ateisten inte kan bevisa men den kristne kan uppleva.

Gunnar Weckström, prost, Karis