Det behövs kristna som bryter mot ordningen

Biskoparna Tuulikki Koivunen-Bylund och Irja Askola diskuterade i en intervju i Hbl (30.5) frågan om kyrkans uppgift i samhället. De svarade bland annat att kyrkan ska föra de utsattas talan och föra in den kristna livsstilen i vardagen.

Biskoparnas uppfattning får stöd i åboteologen Patrik Hagmans färska bok Om kristet motstånd. Enligt honom är kyrkans uppgift att vara en motståndsrörelse i samhället. Jesus dödades som rebell, bland annat därför att han frambar ett glädjebud till de fattiga. De första kristna tog ställning mot romarrikets hierarkiska klassamhälle genom att vara en gemenskap där alla gavs lika värde.

Kyrkan svek sin uppgift då den under kejsar Konstantin gjordes till officiell religion och började stöda den bestående ordningen. Men motståndet levde vidare hos asketerna och i klostren som visade på ett alternativt sätt att leva där sanning, godhet och skönhet är viktigare än pengar, makt och ära.

I dag lever kyrkan i ett samhälle där marknadsekonomi, tillväxt och konsumtion skapar orättvisa och hotar livet på jorden. Motståndet innebär då att gå från en konsumtionsinriktad livsstil till ett ekologiskt och socialt hållbart sätt att leva. Det handlar om att bryta med vår tids dödssynder ambition, effektivitet, status, individualism och likgiltighet och ersätta dem med dygder som gästfrihet, tålamod och ödmjukhet.

Hagmans konkreta åtgärder handlar om att inte se på tv, att köpa rättvisemärkt te, ge åt tiggare, bjuda hem människor på mat – och att fira gudstjänst och nattvard. Det verkar föga revolutionerande, men det innebär att ändra våra vanor så att de går emot samhällets vanor. Det gäller att ”omforma sig själv till en bild av Guds verklighet”.

Jag ser gudstron som ett uttryck för att människan inte bara är en rationell varelse, utan också en dialogisk varelse. Hon känner tacksamhet, ansvar och skuld, hon behöver nåd, förlåtelse och samhörighet med skapelsen. Gud är människans dialogpartner, då hon svarar på tillvarons skönhet, godhet, ondska och förgänglighet. Religionerna och gudstjänsten är människans kollektiva sätt att uttrycka den relationen.

Då kyrkan har blivit en försvarare av den rådande ordningen har den kristna gudstron förlorat sin betydelse i samhället. Enligt Hagman har människorna i det sekulära samhället gjort tillväxt och konsumtion till sina avgudar. I stället för gudstjänsten och det kristna budskapet ger medierna, underhållningen, reklamen och trenderna livet dess mening. De binder våra behov och begär och styr våra liv.

Hagman menar att den kristna tron kan vara en politisk förändringskraft också i vår tid. Men i sin syn på hur förändringen ska ske är han präglad av sina teologiska inspiratörer inom den amerikanska frikyrkligheten. Han anser att samhället ska förändras genom att förändra människorna som bor i det. Han ställer sig tveksam till att kristna alls borde engagera sig i partipolitik eftersom makten gör att man blir en sämre människa.

Här har den lutherska socialetiken en annan syn. Den utgår från att samhällets lagar och maktapparat behövs både för att lägga band på människans ondska och för att tvinga henne att göra det goda som hon vill men inte förmår. Därför är det en viktig uppgift för en kristen att enligt sitt förnuft och samvete delta i politiken, som utformar samhället, och lita på nåden då hon felar.

Kyrkan skall inte ha politisk makt, men dess uppgift är uttryckligen att föra de utsattas talan, att påminna beslutsfattarna om deras ansvar för rättvisa och skapelsens fortbestånd. Men för att kyrkan på ett trovärdigt sätt skall kunna tala för de utsatta behövs det kristna som bryter med den rådande samhällsordningen och lever på ett hållbart sätt.

Där har vår lutherska kyrka mycket att lära av frikyrkliga teologer som Hagman.

Ulf Särs,
Helsingfors