Ateism är en livsbejakande livsåskådning

Det att ordet ateism eller ateist är en negation leder ofta till missuppfattningen att ateism i sitt väsen är en negativism som ger upphov till en cynisk eller nihilistiskt livsåskådning. Dylika föreställningar är kortsiktiga och fullständigt ogrundade.

Det är lätt att missförstå vad ett ord eller ett begrepp innebär om man hänvisar till dess språkliga ursprung. Till exempel ordet filosofi betyder i dess etymologiska b.g. ”kärlek för visdom”, men det är knappast det vi menar med filosofi när vi talar om det i modern betydelse.

Orsaken till varför vi ateister har fått stämpeln ”gudsförnekare” är enkel: De religiösa strömningarna kom först och har varit den dominerande livssynen till denna dag. Religion var vårt första och samtidigt också vårt sämsta försök att förklara vår värld och vårt ursprung. Men ateisterna definierar sig inte i första hand som en motsats till teism.

En ateist förespråkar en världsuppfattning som grundar sig på upplysning, kunskap och förnuft. Han accepterar inte eller är likgiltig inför huvudlösa religiösa yttranden och påståenden om övernaturliga dimensioner helt enkelt för att teisterna inte klarar av att bevisa eller argumentera sina utsagor. Framför allt nu när all den kunskap som vi har lyckats samla ihop genom tiden inom områden som biologi, fysik och kosmologi tydligt pekar åt det motsatta.

Man kan säga att om det inte fanns några troende skulle det ändå alltid finnas ateister, men de skulle antagligen kallas för någonting annat.
Rationalister, kanske.

Det finns alltså ingen a priori förankring mellan ateism och en negativ eller positiv livssyn. Man kan samtidigt till exempel vara en ateist och en nihilist eller en ateist och en humanist. Och den slitna utsagan som Gunnar Weckström tar upp i sin insändare om att kommunism och nationalsocialism står för ateistisk samhällsbyggnad är direkt felaktig och löjeväckande. För det första är ateism inte en politiskt rörelse eller en specifik moralisk ståndpunkt. För det andra hade både nazisterna och de övriga fascisterna i Europa nära samarbete med den katolska kyrkan: Hitler var katolik och varje år firade den katolska kyrkan hans födelsedag som en nationell helgdag.

I sin bok Mein Kampf skriver Adolf Hitler hur han utför Guds arbete när han utrotar judarna. Och de tyska soldaterna var tvungna att svära en trohetsed i Guds namn och ha ”Gott mit uns” inskrivet på sina bältspännen. Inte speciellt antireligiöst alltså, snarare tvärtom!

I länder som Sovjet och Nordkorea var och är kommunismen en statsreligion och dess ledare upphöjda till nära gudstatus. Stalin må ha varit en ateist men han utförde inte sina gräsligheter på grund av ateism. Att påstå motsatsen är ett grovt fel. 

Och problemet med ondskan och ”den fria viljan”? Dessa är närmast tillgjorda problem som tillhör de religiöst sinnade eftersom de inte på ett tillfredsställande sätt kan koppla ihop en god och allsmäktig gud med allt onödigt lidande i världen. Att hänvisa till människans fria vilja är ingen lösning utan ett undermåligt försök till förklaring. Delvis för att lidandet inte har någonting att göra med fri vilja och delvis för att det inte löser problemet med en till synes likgiltig eller inkompetent gud.

I brist på gudar får ateisten ensam bära ansvaret för sina handlingar i stället för att överföra dem på någon annan. Att fösa alla sina synder på en oskyldig syndabock, i de kristnas fall Jesus, är i ateistens ögon en direkt omoralisk ståndpunkt.

Ateisten sitter inte heller i Guds vänterum och låter livet rinna förbi i väntan på att bli återförenad med någon imaginär sagofigur. Peter Elg hade rätt när han skriver i att ateisten lever här och nu. För att han vet att det här är det enda livet han har. Unikt och oåterkalleligt. I det hänseende är ateistens världsåskådning livsbejakande.

Niclas Lindholm,
Helsingfors