Vi måste få respekten för orden tillbaka

Vad håller på att hända med ”det goda samtalet” människor emellan? Det är inte enbart ensamma personer som lider av brist på en samtalspartner utan också människor med livliga sociala nätverk. Det tycks vara svårt att skapa en atmosfär där man kan prata om det som känns viktigast i livet, en atmosfär där tankar och formuleringar kan prövas på allvar.

Mediebruset i samhället tvingar sig på oss. Det når längre och längre in i vårt medvetande. Vi lever i ett informationssamhälle som snart blockerar våra egna, inre impulser. Många känner att de går omkring med halvtänkta tankar. 

Motsatsen till den här ständiga, hetsiga strömmen av information är inte tystnad. Motsatsen är ord.  Ord som är sanna. Ord som formulerar våra djupaste frågor. Ord om sorg, glädje, mörker och ljus.
Den här typen av samtal försvinner i mediebruset. Vi har inte tid att tala förtroligt med varandra. Vi hinner knappt föra ett inre samtal med oss själva. Ständigt fyller vi på med nya intryck utifrån, fungerar som konsumenter och mottagare. Vi är numera fullständigt genetiskt kartlagda och analyserade, men lyckas inte få reda på vem vi är.

Samtidigt fortsätter massmedierna att underbygga myten om att vi inte klarar av att problematisera vår egen tillvaro. Nyhetssändningarna görs kortare, snärtigare och mindre analyserande. Underhållningen består av pratshower och dokusåpor.

I boken “En rimligare värld” talar författaren Anita Goldman om någonting hon kallar ”psykisk smog”. Det handlar om en utnötning, ett andligt förfall, som den lätta och intetsägande underhållningen leder till. I samhället finns det just nu en trötthet, en uppgivenhet, inför angreppet mot det vi innerst inne vet är skönt och sant.

Hon hänvisar till den kända psykoanalytikern Piero Ferruci som skriver om de stora faror som blindhet för det sköna för med sig: …”stadslandskapens förfall, den skoningslösa miljöförstöringen, den växande vulgariseringen, den avtagande förmågan att känna vördnad, taktlöshetens triumf, den ökande ledan, de näringsgrenar som bygger på människors dåliga smak, förhärligandet av det grälla och det ytliga …”

Alla synintryck gör oss avtrubbade. Vi håller på att bygga upp ett samhälle där vi själva inte passar in. Våra hjärnor är inte konstruerade för den informationsstress de utsätts för. Goldman menar att vi egentligen är skapade för ett liv på savannen där vi i lugn och ro kunde bearbeta alla intryck

”Savannen” blir i dag kanske en lugn morgonstund på sommarstugans trappa, skogspromenader, fjällvandringar – eller att lyssna till sin favoritmusik.
Nutidsmänniskan behöver knappast mera pratshower och mindre fakta och analyser. Främst söker vi efter redskap för att tolka och förstå vår mänskliga tillvaro. Och dessa nödvändiga redskap hittas inte i mediebruset. Men trots denna insikt tycks myten om dagens glättiga människa leva vidare.

I radio och tv hänvisar man till lyssnar- och tittarsiffror och påstår sig vilja tillfredsställa medborgarnas önskemål. Samtidigt är det ett faktum att fler och fler ropar efter program där människor får prata till punkt och där de tillåts föra komplicerade resonemang. Jag tror inte att det är själva informationen som tröttar ut oss utan sätten som programmen presenteras på. Ironi blandas med allvar. Åsikter och uppfattningar klipps av och serveras i snuttar. Aktualiteter präglas av polarisering. På det sättet missar man nyanserna. Komplexa förklaringar har ingen chans.
Jag tror att det finns en märklig tystnad i samhället, en negativ tystnad. En tystnad om att själva livet är mångtydigt och komplext. Tillvaron kan aldrig bli lagom eller kontrollerbar. Och därför måste vi få tillbaka respekten för orden, för de ord vi behöver för att kunna tala och skriva.

Sissel Lund-Stenbäck,
Esbo