Mammor har all rätt att ta för sig av sina barn

Om jag förstått Maria Turtschaninoff (Hbl 13.5, 25.5) rätt anser hon att föräldrar som arbetar heltid utanför hemmet samtidigt kan vara närvarande för sina barn. Hur man kan vara närvarande när man är frånvarande är mer än jag förstår. Knappast går det att förklara för det barn som gråter förtvivlat efter mamma och matvägrar på dagis att hon som övergav det i separationsångestens våld nog egentligen är både närvarande och engagerad. Den förhärskande modellen är ju att båda föräldrarna arbetar heltid, ofta också övertid, och när man lägger till resorna blir det i praktiken så att många barn får vara med både mamma och pappa endast en kort stund på kvällen.

Ända sedan 1960- och 1970-talen har hemmafruarna hånats och motarbetats så att det i dag sorgligt nog finns mammor som på grund av det sociala trycket inte tycker sig kunna stanna hemma ens när barnen är små. Det händer också att mammor är mer lyhörda för arbetsgivarens behov än för sina egna barns och snällt återvänder till jobbet när chefen kallar fast de själva hade planerat att vara hemma längre.

Förr var kvinnorna underordnade och beroende av männen och därför uppstod kravet på ekonomiskt självständiga kvinnor. Men dagens läge är ett helt annat. Kvinnorna är utbildade och kan vid behov lämna sin man. I en god relation kan man se familjen som ett team, inte som ett par individer med separata (ekonomiska) intressen. Kvinnan måste inte förtjäna ”egna” pengar utan kan lita på att bli försörjd medan hon bidrar till helheten med att ge barnen tid och omvårdnad. Skulle det inte fungera har hon i dag alla möjligheter att ändra på sin situation. Dagens hemmafruar är inte förtryckta utan vi förverkligar oss själva som mammor av fri vilja. Det borde inte vara ett problem för någon.

Det lilla barnet blir väldigt beroende av sin första skötare, normalt mamman. Mamman upplevs som allsmäktig och barnet förstår inte att det kan klara sig utan henne. Om mamman försvinner för plötsligt, för en alltför lång tid eller vid en tidpunkt i barnets utveckling då det är särskilt känsligt för separationer faller barnet ner i ett svart hål av ångest. Det är psykisk tortyr att utsätta barn för svår separationsångest, ändå ingår det som en väsentlig del i vårt ”jämställda” levnadssätt. Det är grymt mot barnen då det sker och det anses kunna ge permanenta skador i själen. Och det upprepas dessvärre i följande generation. Den som upplevt sig sviken av sin första skötare kan ha svårt att själv ge omsorg och skyndar sig att skaffa andra skötare till sina egna barn.

Om vi är överens om att män och kvinnor är olika, vad är då idén med att vilja ersätta mamman med pappan? Eftersom barnet har knutit an till sin första skötare, mamman, är det i alla fall inte i barnets intresse att hon försvinner. Och den mamma som ingått en stark symbios med sitt barn lider också av separationen.

Ibland känns det som om kvinnor får göra vad som helst, bara inte sköta sina egna barn. För oss som bäst förverkligar oss själva som mammor är det kränkande att märka att vi inte duger. Man vill att vi förtjänar pengar medan samhället (eller för en kort tid pappan) sköter barnen. Far- och mormödrar förväntas också förvärvsarbeta i stället för att hjälpa till med barnbarnen. Detta är en ny form av kvinnoförtryck.

Tänk efter vad det kostar en kvinna att få barn: menstruation under en stor del av livet, graviditeter, förlossningar, bröstinflammationer, gynekologiska sjukdomar, smärtsamma undersökningar och behandlingar. Och så skulle vi inte få njuta frukten av våra ansträngningar! Vi mammor har all rätt att ta för oss av våra barn, att njuta av närheten och det långsamma livet.

Eva Hannus,
Hemmafru
Helsingfors