Ska pojkarna förpassas till snickarboden?

Med en viss tillfredsställelse ser jag att det i Hbl (19.5) ingår en halvsidesartikel där Johan Aura, vår rätt nya svenska linjedirektör vid Utbildningsstyrelsen, äntligen verkar villig att uttala sig om sin skolsyn för en bredare allmänhet. Efter avslutad läsning satt jag närmast och kippade efter andan.

Ut med de bråkiga barnen och in med mera läxor. In med segregation och ut med innovation. Skolan skall inte lära för livet utan för Pisa. Jag blir mörkrädd.

Var det denna pedagogiska klokskap Utbildningsstyrelsens generaldirektör sökte då han utnämnde Aura. Då förbigicks ju sökare med åtminstone akademiskt högre kompetens. Låt oss hoppas att Aura besitter större nytänkande som administratör och att han då det gäller skolans pedagogiska utveckling har dugliga medarbetare att luta sig mot. Om han mellan pappersvändande och rapportläsande ser sig ha tid att fräscha upp sig i pedagogikens historia kan han säkert gå någon kvällskurs vid härvarande universitet. Den kurs han gått på Pedagogiska fakulteten i tiden verkar ha fallit i salig glömska.

Här en liten gratis introduktion: Under det antika Atens guldålder insåg man att det undervisande samtalet är idealet för all undervisning. Då gjordes även för hela mänskligheten epokgörande kunskapsmässiga framsteg, detta under en mycket begränsad tidsperiod. Tyvärr föll man snabbt in i lunken av återberättad, noggrant uppmätt och tillrättalagd kunskap.

Medeltiden var kanske inte alltid så mörk som man påstår, men inom det av kyrkan hårt kontrollerade och styrda skolsystemet var allt nytänkande i det närmaste bannlyst. Renässansen däremot kom med nya vindar, inte minst i samband med boktryckarkonsten, den tidens IT-revolution.

Med upplysningen lades sedan människan och hennes egna möjligheter och färdigheter i centrum. I slutet av 1700-talet hade, i teorin, ett modernt problem- och individcentrerat skolsystem tänkts fram. Dessvärre fanns det ännu kvar mörkermän, främst inom den politiska makteliten. Av egna skäl misstrodde dessa den fria folkbildningen. Med benägen hjälp av en rigid byråkrati stoppades alla alltför ivriga nymodigheter. Folk är lättare att kontrollera om man lyckas hålla reda på vad de vet.

Allt sedan dess har i de flesta länder förts en kamp mellan kontrollerande och innovationsstödande pedagogik än med den ena, än med den andra i ledningen. På vårt eget finlandssvenska håll har vi faktiskt haft en av de ledande nydanande pedagogerna.

Laurin Zilliacus skapade mer eller mindre på egen hand en i det närmaste banbrytande skola i Helsingfors. Den av honom grundade Tölö svenska samskola producerade på sin tid en stor mängd innovativa medborgare vilka varit till stor betydelse för vårt samhällsbygge. Zillens, som skolan även kallades, gjorde lysande resultat och en av orsakerna till detta var att den i praktiken skulle verka utan hemläxor. Eleverna fick fördjupa sig i skolämnena genom ordnade självstudier under dagen och det räckte till mer än väl. Tyvärr gick denna experimentella och nytänkande skola i praktiken under i 1970-talets stora omorganiseringar av skolsystemet.

Fast kanske jag borde ägna mig åt litet självreflexion i stället. Det kan ju hända att tiden sprungit förbi en allt äldre peruk som jag. Kanske dagens stora behov av självständigt tänkande och innovativa medborgare, med förmåga och vilja till personligt risktagande, bäst fylls av en skola som producerar hårt drillade och ända ut i fritiden kontrollerade elever. De som inte låter sig inordnas i likriktningen, mest pojkar som det nu ser ut, förpassas ut i snickarboden för att tälja pinnar.

Är detta den finländska framtidens hopp? Ho vet?

Hans Moring,
lektor i samhällslära och historia
Helsingfors