Isabella Rothberg: Rädda myspolisen

I en pub med mörka träpaneler sitter Morse med en stor öl i handen och funderar på sitt senaste fall.

Så har vi ofta sett karaktären som först introducerades i Colin Dexters polisromaner och senare blev stammis i tv-rutan.

Men när den operaälskande kommissarien glider genom bildsköna Oxfordlandskap i sitt eleganta åkdon – en Jaguar – vintern 2013 har något förändrats.
Det är inte längre John Thaw som med sin vita hårkrans och sturska men milda utstrålning löser brott i rutan, utan den 33-årige skådespelaren Shaun Evans. Han är den unge Morse, som serien numera också heter.

En orsak till bytet är förstås den store skådespelaren Thaws bortgång 2002. Men samtidigt är Unge Morse inte den enda så kallade ”prequelen” (uppföljare som utspelar sig före originalet) på tv just nu.

I Unge Montalbano löser trettioplussaren Salvo Montalbano brott i Vigàta. Han har mer hår på huvudet än den ursprunglige kommissarien, men lika glupskt slukar han all fångst som det sicilianska havet och köket har att erbjuda.

Jag gillar skarpt både de nya och gamla versionerna av Morse och Montalbano. Programmakarna har haft vett att respektera seriernas traditioner och satsa på kvalitet.

Men samtidigt anar man en idétorka, akut och allvarlig för alla dem som gillar kriminalserier där mordet inte är biffen.

Känslan förstärks ytterligare av att en annan favorit, Morden i Midsomer, fortfarande snurrar i tv-rutan trots att legenden John Nettles tagit farväl av sin omtyckta karaktär, kriminalkommissarie Tom Barnaby. Nu för tiden är det Barnabys kusin som leder brottsutredningarna i det idylliska grevskapet Midsomer.

Gemensamt för de här serierna är att de inte bara ska svara på frågan ”whodunit” (vem gjorde det?). Minst lika viktiga är miljöerna och framför allt karaktärerna, vilket inte kräver så lite av manuset.

Typiskt för genren är att morden sällan är väldigt råa och utredaren ofta är human. Hit hör Wycliffe som jagar bovar i sublima Cornwallandskap och de klipska damerna Rosemary och Thyme som rotar efter den skyldiga i trädgårdslandet. Och förstås Bergerac, Jerseysnuten som var synonym med John Nettles ända tills han flyttade till Midsomer.

Men visst verkar det som om den mysiga kriminalserien är utrotningshotad. Varför skulle man annars vara tvungen att pressa ut allt man kan ur till exempel Morsekonceptet? Unge Morse föregicks ju av serien Kommissarie Lewis, där Morses sympatiske assistent redde ut knepiga fall efter chefens bortgång.

Det är förstås ett säkert kort att satsa på en gammal bekanting som Morse eller Montalbano som redan har en publik, medan det alltid är en ekonomisk risktagning att skapa något helt nytt. Men vad händer när klassikerna tömts på alla tänkbara prequels, sequels och spinoffs?

Frågan är om det föds nya sofistikerade polisserier när produktionsbolagen uppenbarligen lägger mest krut på att tillfredsställa primalbehoven hos tittarna med hjälp av sadistiska mördare, empatiska men blodtörstiga vampyrer och pilska älvprinsessor.

Allt medan Morses röda jaguar förvandlas till en liten prick i horisonten.