Isabella Rothberg: Deckardrottningen som försvann

Svenska deckare säljer som smör både på hemmaplan och utomlands. Orsaken bakom fenomenet sägs vara den långa traditionen av samhällskritiska kriminalromaner. Pionjärerna Martin Beck och Kurt Wallander är figurer förankrade i en värdegrund som ligger till vänster. De utreder brott i spillrorna av det svenska folkhemmet.

Men så har det inte alltid sett ut. I flera decennier var det en deckar­drottning som regerade i vårt grannland. En författare som i ­själva verket vägrade skriva realistiskt och som politiskt klassades som ­reaktionär.

I våras blev Maria Lang – eller Dagmar Lange som hon egentligen hette – återigen aktuell när hennes första roman Mördaren ljuger inte ensam från 1949 hamnade på filmduken. Kritiken var inte särdeles positiv, men ytterligare böcker filmades och lär i något skede dyka upp i tv-rutan.

Det intressanta är att hennes böcker bildar en så bjärt kontrast till dagens deckare. Morden sker i borgerliga kretsar och det är heller ingen ovanlighet att den akademiska världen utgör kuliss – så var författaren själv doktor i litteraturhistoria.

Hon introducerar den kaffedrickande gentlemannapolisen Christer Wijk och hans oumbärliga assistent Puck, en intelligent litteraturstudent med en avhandling om ”Fredrika Bremer och männen” i görningen.

Själv har jag slukat alla Maria Langs deckare som jag lyckats komma över. Utgivningen lades ner strax efter hennes död 1991 och så sent som i våras kom de första nyutgåvorna ut.

Jag älskar den mysiga gammalmodiga värld som detaljerat målas upp, en fantasi som säkert aldrig existerat. Stolta herrgårdar och rara stugor inmurade i sublima bergs­lagslandskap som i ett huj kan ändra karaktär – ”Bergslagen är farlig för den som inte själv är stark och lycklig”, som en av karaktärerna konstaterar.

Här finns herrar i storrutiga sportkläder, raffinerade damer som handlar kreationer på NK:s Californiashop. Här kan man smaka på läckra ord som ”Montydress” och ”saftkobbels”.

Det här hemtrevliga, gulbruna, ombonade universumet lyckas de nya filmerna däremot inte fånga. Estetiken är tvärtom blek och anpassad till vår tid. Och dialogen är platt med klichérepliker som fullständigt saknar författarens snille och humor.

Visserligen är Maria Langs böcker inte litterärt väldigt högtstående, hon kan till exempel inte mäta sig med idolen Agatha Christie. Det är säkert också en orsak till att hennes författarskap inte överlevt.

Fast omodern blev hon egentligen redan 1965 när Sjöwalls och Wahlöös trötta polis Martin Beck trädde in i bilden. Trots den nya trenden höll Maria Lang envist fast vid sin åsikt, hon trodde inte på konceptet ”realistisk detektivroman”.

Ändå finns det spår av samhälle i hennes texter. Dels är den informella kvinnliga detektiven (först Puck, senare alteregot Almi Graan) ett ställningstagande.

Dels skönjer man redan i den första romanen ett intresse för det tabubelagda. En dold homosexuell relation ligger bakom mordet och den monolog mördaren håller i slutet har ett budskap som verkligen sticker ut i 1940-talets samhällsklimat: ”Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad.”

Mer än nya filmer hoppas jag på fler nyutgåvor.