Nattklubbsdrottning

I mitten av det snobbiga 80-talet när jag kastade mig ut i Helsingfors nattliv fanns det ett måste för varje respektabel 18-åring: KY-Exit på Norra Järnvägsgatan, även kallad "Kynä".

Torsdagar och söndagar var det 18 års åldersgräns – inte helt optimalt med tanke på studier och jobb, men vem behöver nu sömn i den åldern. Där stod man hur länge som helst i kön till den mörka lokalen för att sedan kunna glida runt med grön kajal eller blå mascara runt ögonen och försöka se cool ut.

Beväringar på kvällspermission, som mer eller mindre desperat bjöd upp till tryckare, fanns det gott om. Och om Carrie Bradshaw & co hade sin Cosmopolitan så hade vi vår Blå ängel, en sliskigt söt drink med beståndsdelar av Parfait Amour-likör, vodka och Sprite.

Några år senare var det slut på KY-nöjet för en del av mina kompisar: det fanns nämligen en oskriven regel som sade att de som studerade vid svenska Hanken helst inte skulle sätta sin fot på ett ställe som ägdes av finska Hankens studentkår. Ställen som inte lämpade sig för journaliststudenter fanns knappast.

Annars var det mest Kalle (Karl XII) på Kaserngatan, Botta vid Tölögatan, Happy Days i Svenska teaterns hus, Roberts på Stora Robertsgatan, Adlon i Börshuset på Fabiansgatan och Brunnshuset i Brunnsparken som gällde för oss festprissar på 80- och 90-talen. Och "Fabbaren", puben på övre våningen av Kellarikrouvi, var det mest finlandssvenska rum man kunde hitta flera kvällar i veckan.

De regelrätta nattklubbarna på den tiden var inte värst många, men det fanns faktiskt en i Hagalunds centraltorn. Men att krogarna skulle ha haft öppet till tre och fyra på morgonen var en dimmig utopi. Oftast funkade det fint att ta sista bussen hem.

Tack gode gud för att de tiderna är förbi. På alla sätt.