Andra klassens personlighet

När jag studerade ekonomi tvingades vi ibland gå workshoppar i självkännedom. För att leda andra måste man känna sig själv – det var väl den underförstådda tanken i upplägget. Under ett tillfälle gjorde vi en övning där man skulle fundera på fördelar och nackdelar med ens främsta personlighetsdrag. I vilka situationer var de nyttiga och när ställde de till med problem? Under diskussionen hörde jag två tjejer som konstaterade att de var sociala och förtvivlat försökte komma på någon situation där det var en nackdel. "Jag tror inte att det finns något dåligt med att vara social", sa den ena till slut.

De hade fel. Inte bara i sin terminologi, utan också i antagandet att det inte finns några nackdelar. Vad mina studiekompisar menade med "social" var egentligen "extrovert", alltså ett utåtriktat och kontaktsökande beteende som till skillnad från ett "introvert" beteende är mer inåtriktat och tillbakadraget. Terminologiförvirringen avslöjar dock något viktigt, nämligen att extroversion i dag uppfattas som entydigt positivt. För vem vill inte vara social om alternativet är att vara asocial och udda?

I boken Tyst, som nyligen kommit ut på svenska, försöker den amerikanska författaren Susan Cain omvärdera uppfattningen om vad introversion innebär. Cain har själv lidit av introversion, och med lidit menar jag att hon lidit av omgivningens fördömande inställning snarare än av sin personlighet. Motpolerna introversion-extroversion är ett arv från Jung och detta personlighetsdrag spelar fortfarande en viktig roll inom personlighetspsykologin. I värderingen har det dock skett en avgörande förskjutning. Medan Jung uppfattade introverta som kulturfrämjare med ett rikt inre liv, så klassificerar exempelvis den så kallade femfaktorteorin – idén om att personlighetsdrag kan delas in i fem universella kategorier – introversion som avsaknad av självsäkerhet och sällskaplighet.

I linje med kulturhistorikern Warren Susman kallar Cain utvecklingen för en övergång från karaktärskultur till en personlighetskultur med en brytpunkt runt år 1900. I karaktärskulturen var det viktigaste hur man uppförde sig privat, medan personlighetskulturen fokuserar på vilket intryck man gör på andra. Med detta följde en förändrad uppsättning ideal: om man tidigare skulle vara plikttrogen och hedersam skulle man nu vara tilldragande och inbjudande. Ett extrovert ideal ersatte ett mer introvert och denna förändring har kommit att prägla hela samhället. Cain påpekar att alla de viktigaste samhällsinstitutionerna i dag är inrättade för extroverta – i skolan arbetar vi i grupp, på arbetsplatser jobbar vi i öppna kontorslandskap, och i kyrkan uppmuntras vi att delta i gemenskapen så mycket som möjligt. Samtidigt lyfter Cain upp studier som visar att vi lär mera genom individuella studier än i grupp och att gruppmentalitet kan missgynna kreativitet.

I sin undersökning av det extroverta idealet gör Susan Cain även ett besök på Harvard Business School och lyckas här sätta fingret på vad som är problemet med ett överdrivet extrovert ideal. Studenterna får tips om hur de ska föra sig på lektionerna: "Prata med övertygelse. Även om du bara tror något till 55 procent, säg det som om du trodde på det till 100 procent."

Den tidigare affärsjuristen Cain frågar sig vad som händer med ett näringsliv där man värderar snabba och tvärsäkra svar högre än ett mer avvaktande och reflekterande beslutsfattande. Hon drar en parallell till finanskrisen och refererar till studier som visar att extroverta personer tenderar att ta större risker och vara mer belöningskänsliga än introverta.

Susan Cains poäng är inte att det är något fel med att vara extrovert, eller social som mina studiekompisar skulle ha kallat det. Problemet är när vi hyllar det extroverta idealet så långt att vi anpassar hela samhället efter det och sedan pekar ut introversion som en form av missanpassning utan att se att det finns nackdelar med extroversion och fördelar med introversion. Cains bok är skriven i en amerikansk kontext, men frågan är om inte också det välkänt blyga Finland börjat betrakta introversion som ett andra klassens personlighetsdrag.

Ronja Boije är litteraturvetare och ekonom.