Zinaida Lindén: Återkomsten

Efter åtta timmars ruljans på banken och hos notarius publicus var jag så utschasad att jag knappt orkade hålla mig upprätt. Ändå kunde jag inte sova under den sista natten i min tomma barndomslägenhet. I stället gjorde jag det som jag länge undvikit att göra. Jag knäppte på min PC och anslöt mig till ett socialt nätverk som är lika populärt i Ryssland som Facebook i Finland.

Inom en timme återfick jag min uppväxtmiljö. Jag fick kontakt med mina skolkamrater som jag inte sett på 32 år. Klockan halvtvå på natten satt jag på golvet (några möbler fanns där inte) och pratade i telefon med en väninna som jag hade grälat med när vi gick i sjuan.

Idag har jag ett helt gäng där på nätet. De flesta bor kvar i S: Petersburg. Jag blev vän med mina forna fiender och började umgås även med dem som jag knappt känt förut.

De gjorde mig hel igen. Varför hade jag undvikit dem tidigare? Jag var rädd för att bli avvisad. Mitt livs berättelse var så annorlunda än deras. Jag var en utvandrare, en utomjording. Under det mardrömslika 90-talet råkade jag ut för någon av dem när jag besökte min hemstad. Jag väckte irritation hos dem, jag som bodde i "det trygga, mysiga Finland".

På den tiden stod en av vår skolas mest begåvade flickor som hade en examen från matematisk-mekaniska fakulteten ute på Nevskij och sålde matrjosjka-dockor. En annan flicka sydde om turkiska jeans för att försörja sin dotter.

I dag hör de flesta av dem till den nya ryska medelklassen. De som överlevde. Några dog av alkoholism och knark. En som gått i parallellklassen hängde sig. Och så finns det sådana som ingen vet någonting om.

Vi diskuterar ofta skoltiden. Vi kommer ihåg våra lärare, discokvällar, gammalt skvaller. Då jag delade med mig av mina gamla dagboksanteckningar blev det liv och rörelse på nätverket. Mina anteckningar var ju ingen fiktion utan "äkta vara" från Brezjnevtiden, med dess orimligheter och glädjeämnen.

Min känsla av kontinuitet är återställd, men detta nyfunna samspel har sina begränsningar. 90-talet står fortfarande mellan oss. "Det var en tid då hela landet bara försvann, tillsammans med alla lagar, spelregler, målsättningar. Människor som fått en bra utbildning och börjat bygga upp sin karriär och familj insåg plötsligt att deras arbete inte var värt någonting. Ingen av oss hade ju undervisats i att spekulera med valuta, idka utpressning, leva efter maffians lag. Det var ett tufft uppbrott, då vi störtade från ett stabilt, planmässigt, rentav småtråkigt samhälle i en värld där man kan tjäna till en lyxbil på en vecka, men också bli av med sitt liv för att ha varit på fel ställe vid fel tidpunkt." Så skrev en av mina klasskamrater till mig.

Nästan ingen av dem har fått någon användning för sin högskoleexamen. Diplomingenjörer, läkare, lärare – alla jobbar de med någonting annat. Jag hör till de få privilegierade som jobbar inom sitt fack. I mitt diplom från Leningraduniversitetet står det "Svenska språket och litteraturen". Det är det jag sysslar med i dag.

Skribenten är författare.