"Bankunionen gör det bara värre"

– Det finns för mycket dåliga skulder och därmed också för mycket dåliga fordringar i olika delar av ekonomin.

Så summerar Jan Hurri, journalist för Taloussanomat, eurokrisen i en mening.

Hurri har åkt in till Dalsbruk från en nära belägen sommarstuga mitt under sin semester. I bakgrunden till terrassen där vi sitter skymtar FN-Steel, valsverket som lades ner efter konkurs förra året. Följderna var katastrofala för ortens sysselsättning.

Redan 2008 skrev Hurri en artikel med rubriken "Europas ekonomi lider mest av krisen" . Då pratade alla fortfarande främst om bolånekrisen i USA. Få förutsåg med vilken kraft den skulle sprida sig till Europa och ännu färre fick chansen att uttrycka sin pessimism i dagspressen.

Hurris analys utmärkte sig i massan. Så småningom fastnade allt fler för blandningen av chevaleresk charm och bister pessimism i hans texter. Läsarskarorna växte allteftersom krisen fördjupades. I dag har Hurris artiklar som mest 200 000 läsare och de samlar utan undantag hundratals kommentarer.  I en intervju med tidningen Journalisti öste kollegorna beröm över Hurri och även Timo Soini (Sannf) erkände sig som en flitig Hurri-läsare.

Följeslagarna lär inte bli färre inom kort. Trots att krishärdarna varit färre och mindre under det gångna året är det få som vågar påstå att krisen skulle vara över. Tvärtom förbereder euroländerna två stora reformer i brådskande takt. Den så kallade bankunionen fortskrider i skrivande stund och det viktiga frihandelsavtalet TTIP mellan USA och EU är också i startgroparna, bägge två med krisen som motivering.

– Varken bankunionen eller frihandelsavtalet åtgärdar orsakerna till krisen, bankunionen kan till och med fördjupa dem, varnar Hurri.

Vad borde man då göra?

– Först borde man förstå krisen. EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso skyller ju liksom finansminister Jutta Urpilainen fortfarande på Lehmann Brothers för eurokrisen. Det är så man blir stum, säger Hurri med eftertryck.

Gjutfel i unionen

Hurri spårar eurokrisens historia ända tillbaka till 1970-talet. När det så kallade Bretton Woodssystemet föll började en dramatisk ökning i de västliga industriländernas skuldsättning. Samtidigt dalade reallönerna i många länder, inte minst i USA.

Kring millennieskiftet ökade skuldsättningen i flera euroländer ytterligare när euron togs i bruk som kontantvaluta 2002.

– Euron ökade skuldsättningen framför allt i de blivande krisländerna, säger Hurri och räknar upp de så kallade gjutfelen i den monetära unionen.

Första problemet var att den gemensamma valutan också gav en gemensam styrränta för alla euroländer.

– Myndigheterna definierade praktiskt taget genom ett penndrag att euroländernas statsobligationer är riskfria. Grekland fick samma kreditvärdighet som Tyskland, förklarar Hurri

Bankerna behövde inte heller försäkra sig mot krisländernas statsobligationer, utan kunde tvärtom använda dem för att uppfylla sina solvenskrav.

– Bankerna kunde alltså köpa hur mycket som helst statsobligationer utan att reservera en enda slant som riskbuffert för dem.

Kort sagt så osynliggjorde euron riskerna inom eurozonen.

– Tidigare hade riskerna för investeringar mellan de olika euroländerna kommit till uttryck i valutakursändringar och ränteskillnader. De skapade ett naturligt hinder för kapitalflöden.

Plötsligt försvann risken utom synhåll, med våldsamma konsekvenser i realekonomin.

– Till exempel i Spanien ledde kapitalflödet till galna byggprojekt där man byggde semestervillor mitt i öknen. Trots det lyder den officiella sanningen fortfarande att euron omintetgjorde riskerna mellan olika länder.

Bail-out...

Eurokrisen har medfört en hel del nya låneord till det svenska språket. Ett av de viktigaste är "bail-out".

När Lehmann Brothers kollapsade i september 2008 spred sig misstron även till de flesta europeiska banker. Under 2008 och 2009 fick flera länder gå in och rädda banker vars finanser visat sig stå på bräcklig grund. Bail-out-insatser räddade privata banker som spekulerat och gjort förluster med offentliga medel.

I det här skedet pratade få om en specifikt europeisk kris och ännu färre om en eurokris. Länderna tog var och en hand om bankerna på sitt eget territorium, inga europeiska stödpaket skapades.

– Det står klart och tydligt i EU:s reformfördrag, det så kallade Lissabonfördraget, att euroländerna främst ansvarar för banker på sitt eget område. Andra euroländer eller banker i dem skall inte få hjälp, förklarar Hurri.

På hösten 2009 tog krisens verkligt europeiska fas fyr. I november meddelade den grekiska regeringen att man petat på siffrorna i statsfinanserna. Den offentliga ekonomin var i ett mycket sämre skick än man låtit förstå. Nyheten satte i gång en våg av kapitalflykt från Grekland.

Vad hände?

– Tidigare hade marknaden litat på att bestämmelserna i Lissabonfördraget i praktiken inte gäller, att euroländerna vid en kris nog garanterar varandras skulder. Nu uppstod det tvivel, funderar Hurri.

– För Finland kom den avgörande vändpunkten i april 2010. Då beslöt EU om de första stödpaketen till Grekland. Fram till dess pratade europeiska ledare om en europeisk kris, men plötsligt bytte man om till att prata om eurozonens kris.

Hurri understryker, precis som i sina artiklar, att de finska bankernas andel i krisländernas skuldbubbla är försvinnande liten, 0,8 procent enligt vissa uträckningar. Krisens orsak, ohämmad skuldsättning, må ha förstärkts av eurozonens strukturella problem. Men de banker som utfärdat ohållbara lån, befann sig inte enkom i euroländer. Utöver Tyskland och Frankrike var nämligen USA och Storbritannien bland de värst drabbade av de sydeuropeiska skulderna.

– Jag har försökt hitta papper på vem som fattade beslutet om att just eurozonen skulle betala för krisen, men utan resultat. Antagligen har det skett bakom lykta dörrar i passiv-form, "man har beslutat", säger Hurri med emfas på verbböjningen. 

– Bestämmelserna om att inte lösa ut varandra under en kris blev i praktiken toalettpapper – fult sagt, förklarar Hurri med en inflikning som i olika variationer återkommer under intervjun.

Hurri menar att Grekland och de övriga krisländerna blev en angelägenhet för eurozonen på politiska grunder.

– Hela krisskötseln har definierats av två faser av politisk terrorbalans. För det första kunde inte Tysklands förbundskansler Merkel och ledarna för de andra starka euroländerna inte gå in och rädda sina egna banker med enorma stöd en gång till. Därför måste hela operationen framställas som solidaritet med Grekland och de andra krisländerna. För det andra måste man backa upp skuldpaketen med krav på strukturomvandlingar och nedskärningar i krisländerna. Annars hade man aldrig fått godkännande inför hemmapubliken.

De lata grekerna då?

– Det är huvudlöst, ja, faktiskt motbjudande, att tro att vanliga greker på något sätt orsakade krisen, säger Hurri med upprörd stämma.

Trots det blev krisen ett svepskäl för ett frontalangrepp på den offentliga sektorn i euroländerna. Överallt skulle man skära ner. Nedskärningarna grundade sig delvis på stabilitets- och tillväxtpakten som stipulerar att budgetunderskottet och den offentliga skulden för euroländerna inte får överstiga 3 procent respektive 60 procent av bnp.

– Det finns ingen teoretisk bas för de här siffrorna, inte ens i dålig teori, utbrister Hurri.

Han menar att siffrorna avspeglar tillväxtförväntningarna man hade när de fastslogs.

– Man tittade på tillväxtsiffrorna som då låg kring 3 procent och drog en rät linje med linjal, säger Hurri och understryker att statsskulderna helt överskuggat frågan om de privata skulderna i krispolitiken.

Av krisländerna var det flera som hade en låg offentlig skuld när krisen började. Irland och Spanien hade statsfinanserna i utmärkt skick före krisen, trots att den privata sektorn tagit enorma lån. Inte heller Grekland, där just statsskulden påbörjade krisen, hade offentliga skulder på över 100 procent av bnp. Men efter krispaketen från Trojkan med IMF, EU-kommissionen och Europeiska centralbanken ECB har statsskulden där och i de övriga krisländerna gått genom taket.

Under sommarträffen för journalister i början av juli uttryckte finansminister Jutta Urpilainen en djup oro för den sociala krisen i Sydeuropa. Hurri menar att oron kommer på skam.

– Man kan nästan säga att Trojkan med sin åtstramningspolitik förvållat den sociala krisen i Sydeuropa, säger Hurri med allvar i rösten.

... och bail-in

När den senaste nationella krisen i ett euroland utbröt på våren i Cypern blev krisarrangemangen annorlunda än tidigare. Deponenter och investerare drogs med i finansierandet av bankernas dåliga fordringar. Bail-out blev bail-in.

Cypern blev en vattendelare: Bail-in blev ny praxis för europeisk krispolitik och grunden för den så kallade bankunion som euroledarna diskuterat sedan ett år tillbaka. Jutta Urpilainen har förklarat principerna för unionen:

– Först i ordningen står bankens delägare, sedan investerare och möjligtvis också vanliga deponenter. Efter det skulle bankens hemstat ingripa och till sist skulle banken kunna förlita sig på gemensamma europeiska medel.

Bankunionen är ämnad för att bryta ödesbandet mellan stater och bankerna på deras territorium. Om staternas kreditvärdighet faller följer bankerna efter på en vecka och tvärtom. I Grekland började det med staten, i Spanien och Irland med bankerna.

Ändå övertygar Urpilainens optimism inte Hurri.

– Om jag får tillspetsa lite så är bankunionen ett huvudlöst projekt med lögnaktiga motiveringar. I vårt banksystem får bankerna låna ut majoriteten av våra insättningar. De har endast en bråkdel av pengarna som reserv. Också de fonder som i princip skall ge en insättningsgaranti täcker i praktiken endast en bråkdel av insättningarna. Bankunionen ändrar inte på något sätt den här uppställningen. Ifall av en bankrusning är det fortfarande staterna som i praktiken bär bördan. Ödesbandet bryts inte, det tar bara en ny form. I stället för ett nationellt får vi ett kollektivt ödesband till bankerna. Systemet blir tyngre och skapar ytterligare incitament för bankerna att växa ohämmat. För Finland har arrangemanget inga fördelar som jag känner till.

Ingen snabb utväg

Hurri har kallat John Maynard Keynes för 1900-talets största ekonomiska tänkare, men antyder flera gånger under intervjun att eurokrisen kunde ha blivit löst på "österrikiska" maner. Medan Keynes är känd för sina krav på statliga interventioner och stimulansåtgärder under ekonomiska depressioner, är den så kallade österrikiska skolan öppet fientlig till all statlig inblandning i ekonomin.

– Olika skolor har viktiga insikter om ekonomin. Men Keynes förstod kriser speciellt bra. Däremot förespråkade han inte ohämmad skuldsättning i alla tider utan hade under uppgångsperioder en väldigt österrikisk klang i sin analys.

Vad Hurri menar att politikerna kunde ha förhindrat eller mildrat krisen med en stramare finans- och penningpolitik före krisen. När krisen väl bröt ut kunde man också ha låtit bankerna falla.

– Vissa menar att krisen redan kunde vara över om vi följt eurozonens regler om "no bail-out".

Av krisåtgärderna som eurozonen vidtagit är det få som inte gjort krisen direkt värre. Endast ECB har lyckats med att hämma krisen.

– Förra sommaren höll ECB-rådets ordförande Mario Draghi ett tal och lovade att centralbanken gör "vad som än krävs" för att försvara euron. I praktiken kommer man alltså att köpa obegränsade mängder av statsobligationer i krisländerna, förutsatt att de underkastar sig strukturella reformer. Draghi lyckades genom att prata förhindra att eurozonen spricker och tygla de värsta spekulationerna mot euroländerna. Men orsakerna till krisen har varken ECB eller någon annan EU-institution åtgärdat på något sätt. 

Hur krisen nu borde lösas vill Hurri inte spekulera i för mycket, men Finlands intressen smyger in i många av hans argument.

Du pratar mycket om Finland, men finns det inget allmäneuropeisk intresse som vi borde försvara?

– Jag ingår inte i detta "vi" som skall lösa krisen, jag bara analyserar den.

Hurri menar att flera arrangemang kunde lösa krisen, men inget av dem är politiskt gångbart.

– En lösning skulle vara att göra EU till en verklig förbundsstat. Men politiskt är det omöjligt. En förbundsstat som skulle finansiera krisländernas skulder är omöjlig för Tyskland och andra länder vars banker har stora fordringar i krisländerna. Omvänt skulle det vara politiskt omöjligt för krisländerna att gå med i en förbundsstat som fortsatte med åtstramningarna.

En förbundsstat skulle också kräva att man täckte skillnaderna i konkurrenskraft mellan krisländerna och eurozonens starka ekonomier som Tyskland, Holland och Finland. Om krisländerna skulle bära bördan för en utjämning borde de genomföra en så kallad intern devalvering. I klarspråk skulle man tvingas sänka sina löner. Tyskarna borde å sin sida driva på inflationen i landet.

– Inget parti vågar gå till val med en sådan agenda, varken i Tyskland eller i krisländerna.
Hurri påminner om ytterligare ett alternativ och låter samtidigt sina egna preferenser skymta.

– En "omöjlig" lösning är att vi återvänder till våra nationella valutor. Det här får man förstås inte ens spekulera i, men märkväl att det inte går speciellt dåligt för Sverige.

På uteserveringen där vi sitter möts plötsligt fyra främmande hundar och börjar skälla vilt.

– Det är som euroledarna under ett krismöte, småler Hurri.