Diplomati hellre än pekpinne

Inget ont som inte har något gott med sig. Efter att Finland snöpligt förlorade omröstningen om en plats i FN:s säkerhetsråd i höstas, valde Utrikesministeriet att skriva om FN-strategin. I regeringsprogrammet kom man överens om en uppdatering av den gamla strategin från 2008, men näsbrännan från oktober gjorde att man reviderade hela dokumentet.

Den kampanjutvärdering som chefen för det internationella fredsinstitutet Terje Rød-Larsen gjorde, visar att många röster gick förlorade på grund av en arrogant besserwisserattityd i värderingsfrågor. Finland upplevdes som en alltomfamnande pekpinnenation, som dessutom hade svårt att marknadsföra de egna konkreta bedrifterna.

Den nya FN-strategin bär tydliga spår av den här bakläxan. Kungstanken i det färska dokumentet är att skapa en skärpt profil genom konsekventare och konkretare prioriteringar. Målsättningen är att den här tydligare fokuseringen ska ge ett större inflytande men på färre och utvalda områden.

Som utgångspunkt för arbetet har klart legat en analys av de styrkor som omvärlden i dag förknippar med Finland. Bland annat det faktum att över 50 000 finländare har tjänstgjort som fredsbevarare i FN:s regi, att Finland är en förebild inom utbildningssektorn och att vi har en relativt sett god jämställdhet avspeglar sig i den nya planen.

Eller som den här ledande tanken uttrycks på strategispråk: Finland anser det viktigt att fred och säkerhet, mänskliga rättigheter och utveckling utvecklas balanserat inom FN och arbetar aktivt för att stärka samtliga tre och åstadkomma en tydligare treenighet än den för närvarande.

Trots att många formuleringar fortfarande känns som allomfattande och därmed intetsägande, lyckas strategin åtminstone delvis avgränsa. Själva biffen består av fyra spetsteman, som ska utgöra konkreta rättesnören för alla finländare som arbetar med FN-frågor.

Spetstema nummer ett är att förebygga och lösa konflikter. I strategin betonas framför allt fredsmäklingen, där Finland dels ska jobba för mera resurser och dels själv gå i bräschen för att skola egna fredsmäklare.

Det andra prioriterade området är att främja jämställdheten mellan könen. Finland ska bland annat driva på en stärkt politisk och ekonomisk delaktighet för kvinnor med den pondus som vårt uppskattade utbildningssystem har.

Det tredje spetstemat är att stödja demokratiska institutioner och rättsstatsutvecklingen. Inom det här området ligger en stor del av fokus på att öka tillgången till rättsmedel, till exempel när en grupps rättigheter har kränkts.

Under rubriken för det fjärde prioriterade området dyker sedan de vittomspännande formuleringarna upp igen: Att utrota extrem fattigdom, minska ojämlikheten och främja miljöhållbarheten. Punkten inrymmer ett brett spektrum av viktiga målsättningar, men belyser samtidigt svårigheten med att avgränsa ett strategiarbete.

En annan lärdom från höstens kampanj var att Finland främst odlat nordiska och europeiska kontakter på bekostnad av mera tvärkulturella möten.

I den nya strategin har även den här kritiken tagits ad notam när den å ena sidan betonar att de övriga nordiska länderna fortfarande är en viktig referensgrupp, men "å andra sidan har de nordiska ländernas förluster i vissa viktiga FN-val på senare tid visat att deras anseende inte nödvändigtvis bär på samma sätt som tidigare".

Med formuleringen vill man skaka av sig en del av den nordiska präktigheten och bygga en egen profil som skiljer sig från de övriga korsflaggornas. Som ett exempel på det här används Finlands och Turkiets gemensamma strävanden att främja fredsmäklingen inom FN.

Det är givetvis bra att Finland höjer blicken över den nordiska horisonten, men samtidigt är det viktigt att inte kasta ut barnet med badvattnet. När strategin bygger på att stärka områden där Finland redan är starkt, handlar det samtidigt om sektorer där hela Norden överlag är starkt.

En upplevd överlägsen attityd är en sak, gemensamma nordiska styrkor är en annan. För att Finland ska få tyngd bakom sina nya FN-strävanden krävs det att de nordiska länderna ses som något mer än endast en viktig referensgrupp.