Det var maken som fick Satu Salomaa att gilla segling. Men det räckte inte med en höststorm för att övertyga henne. Foto: Dan Andersson

Bilchefen seglar på sommaren

Det fanns en tid när Satu Salomaa sade ”Svenska tänker jag aldrig tala”. Sedan blev hon landschef för Suba­ru i Finland och började kommunicera med bossen i södra Sverige. Hon lärde sig skånska och har numera bara problem med stockholmska.

Satu Salomaa var länge den enda kvinnan som ledde ett bilimportföretag i Finland. Nu har hon ett par yngre kvinnliga konkurrenter med samma arbetsbild, men fortfarande är bilbranschens ledare oftast män i svart kostym och slips.

– Det där med bilar har aldrig varit något problem för mig. Jag är uppvuxen på landet och har alltid levt med traktorer och andra maskiner, så branschen var aldrig helt främmande, säger hon.

Ändå var det bara av en slump hon hamnade bland de nya bilarna på heltid.

– Jag gick på sekreterarinstitutet och behövde en praktikplats. Min ursprungliga plan var att få ett jobb på en bank, men alla praktikplatserna på banker var upptagna. Rektorn för institutet påpekade att många hade gillat sin praktik på Helkama-Auto som importerade Skoda, så jag styrde dit. Jag blev kvar i nästan tio år sedan jag fått ordinarie anställning.

1998 sökte Salomaa sig till Subaru, den japanska biltillverkaren som profilerat sig framför allt med fyrhjulsdrift och boxermotorer i alla bilar de tillverkar.

De första åren hade Subaru en självständig importorganisation i Finland, men sedan 2003 finns den nordiska basen i Sverige där nya högkvarteret nära hamnen i Malmö  nyligen blivit färdigt.

– Jag var mammaledig under det värsta kaoset med omorganiseringen och kom tillbaka till ett färdigt dukat bord med klara organisationsmodeller. När jag tillträdde som försäljningschef i Finland sade min vd i Sverige ”Nu har vi äntligen fått en kvinna i vår ledningsgrupp, men hon är egentligen en av killarna”. Med tanke på att jag alltid varit en pojkflicka var han kanske inte så långt från sanningen.

Småningom bilintresserad

– Från början hade jag en mycket pragmatisk inställning till bilar. Den som vuxit upp utanför Helsingfors tullar vet att man inte klarar sig med cykel och buss. Det finns ingen sådan infrastruktur i vårt långa land. Ska man leva och verka i Finland måste man ha bil – eller en snäll granne som har bil och mycket extra tid, säger Satu Salomaa.

Därför förstår hon inte riktigt statens senaste trick att ytterligare skärpa bilskatten för de allra flesta, i synnerhet som tanken var att det skulle bli tvärtom.

– En bruksbaserad skatt skulle ge staten en jämnare inkomst oberoende av konjunkturer.

Med barndomshemmet i Punkalaidun i västra Finland har Satu Salomaa fått en pragmatisk syn också på huvudstadsregionen.

– Nyligen hörde jag en mamma från landsbygden som sade ”Ni som bor där i huvudstaden har så mycket färdigt arrangerat för barnen”. Jag kunde inte hålla mig, utan svarade ”Ja, men när era barn vill göra något på idrottsplanen eller i simhallen går de bara dit och gör det. Här måste vi alltid reservera tider som vi ska hålla, annars är allt fullt”.

Att komma från en mindre ort till Trängselfinland är att leva i båda världarna. Man har perspektiv på mycket som en infödd tar som självklart, säger hon.

Barndomshemmet i Punkalaidun är nu sommarbostad för hennes familj, och stället där de tillbringar mycket tid utanför båtsäsongen.

– Jag kommer från inlandet, men min man har alltid haft båt. När vi träffades för mer än 20 år sedan hade han motorbåt, men han hade seglat tidigare och längtade efter en egen segelbåt igen. Jag hade aldrig seglat. Mina släktingar i Nystad hade båt, men det var det närmaste jag kom. Hans knep var att bjuda med mig till en kompis som hade segelbåt. Det var höst och stormigt och vågorna sköljde hinkvis över relingen. Jag sade nej tack och segelbåtsköpet sköts upp med ett år.

Hur det nu gick så köpte familjen först en mindre segelbåt och 1996 en lite större, en 31 fots Jeanneau Sun Fast.

– Det är en bra båt, för den kan gå snabbt om man vill, säger Salomaa. Numera trivs hon på havet.

I fjol på semestern i Erstan såg de en man som cirklade länge kring deras båt, och när han vågade komma fram frågade han var de köpt båten. Det visade sig att den tidigare ägts av hans far, och nöjet blev ömsesidigt över mötet.

Numera har familjen båtplats i Dalsbruk, delvis för att de närliggande vattnen är så genomseglade.

– Man missar kvällsseglatserna, men samtidigt ligger Dalsbruk bra till om man vill åka längre ut.