"Ta ghettoisering med en nypa salt"

– Familjen är den enhet som omfördelar resurser till barnen. Det är i familjerna det beslutas om vem som får och vem som blir utan. Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande hur litet information vi egentligen har om familjerna, säger Eva Österbacka.

Det här var en av slutsatserna när Österbacka, professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi, i våras utredde familjestöden inom socialpolitiken som ett beställningsarbete åt Jutta Urpilainen och Finansministeriet.

Österbacka har forskat kring familjer under hela sin karriär och med oro följt utvecklingen under de senaste decennierna. Hennes senaste utredning om familjestöden kartlägger situationen mellan 1980 och i dag och vissa av trenderna är mycket oroväckande.

– De stora linjerna som är bekanta för de flesta via medierna: fattigdom går i högre grad i arv i dag än tidigare, marginaliseringen ökar och omhändertagandena blir fler, säger Österbacka.

Du har forskat i det här i nästan tjugo år, blir det aldrig tungt med så mycket tragiska berättelser?

– Ibland kommer materialet nog för nära inpå. Det finns till exempel ganska detaljerade rapporter som reder ut olika familjesituationer och vad som händer om familjerna får hjälp och om de inte får hjälp. Samtidigt måste man acceptera att många familjer lever under förhållanden som är så långt från min egen vardag att jag inte direkt kan förstå den.

Saker är sällan ändå svartvita.

– Internationella studier visar att barn som omhändertas mår ännu sämre efter ingreppen, men å andra sidan vet man inte hur det hade gått om de stannat kvar i dysfunktionella familjer.

Vill ha svar

Vid sidan om det illabefinnande i familjerna som syns i Österbackas forskning finns också en annan intressant trend:

– Många frågar sig varför det gått så här i välfärdssamhället och vill ha svar. Trots att samhället blir rikare blir vardagen sämre för många. Detta samtidigt som studier visar att människor är beredda att betala mera skatt för välfärdstjänster, säger Österbacka.

En förklaring man försökt med i Finland är den djupa ekonomiska recessionen på 1990-talet, men den bär inte heller hela vägen. Arbetstillfällena för lågutbildade hade flyttat utomlands via globaliseringen oberoende av den ekonomiska krisen. Kraven på arbetsmarknaden har därför ökat.

– Samtidigt ser vi en situation där ansvaret är splittrat mellan kommun och stat, där staten ger kommunerna uppgifter men inte de behövliga medlen att genomföra dessa. På något sätt känns det ibland som samhället blivit så komplicerat att få har helhetskoll på hur effektiva ingrepp borde genomföras.

Det här stöter också forskning om familjer och barn ofta på. Informationen är spridd över flera myndigheter och organisationer. Dessutom splittras informationen i kommunerna i otaliga kunddatasystem, som skyddas av särskilda lagar och dataskyddsföreskrifter.

– En lösning kunde vara att ha en central informations- eller forskningsenhet som skulle fokusera enbart på familjer.

Tidiga insatser

En stor fråga som engagerar familjeforskare just nu är ungdomarnas problem. Österbacka är en av dem som flitigt följt med ungdomsupploppen, bland annat i svenska Husby.

– Ghettoisering är givetvis ett problem, men man måste också ta diskussionen med en nypa salt. Finlandssvenskar bor också gärna nära varandra så att de kan tala sitt modersmål och upprätthålla sin kultur. Då talar man inte om ghettoisering utan om att hålla svenska rum vid liv.

Efter de svenska upploppen menade många att Finland skiljer sig från Sverige, men Österbacka ser ändå vissa risker som hänger samman med hur förorter byggs i Finland och hur integrationen lyckas.

Finland har ändå ett trumfkort än så länge:

– Skolan har en väldigt viktigt roll och kan vara utjämnande, säger Österbacka.

Det finns också en annan häpnadsväckande enkel modell som biter på många av de problem som hänger ihop med familjer i dag.

– Tidiga insatser redan i dagisålder. Det här ger de klart bästa resultaten senare i livet och blir också mycket billigare i längden. Men det är förstås en resursfråga.