Lyssna till nattens tysta flygare

Det drar ihop sig till årets upplaga av den nationella fladdermusspaningen, Lepakkobongaus på det andra inhemska. Vem som helst, var som helst i Finland är välkommen att vika en valfri timme av helgens sena kvällar eller nätter åt att spana in fladdermöss och rapportera saldot till Chiropterologiska föreningen.

– Vi har fått ganska mycket information om fladdermössen via allmänheten, också en hel del värdefull information, säger föreningens vice ordförande Malin Tverin.

Föreningen är bara drygt tio år gammal, och kunskapen om de finska fladdermössen är fortfarande bristfällig. Forskarna vet att vi har fem arter som hibernerar, sover vinterdvala. Men exakt hur många arter som likt fåglarna flyttar hit till sommaren och söderut till hösten vet ingen.

– Åtta andra arter har påträffats i Finland, det är det senaste tillskottet, säger Tverin.

Även om ovanliga arter är fascinerande i sig är det knappast här allmänheten kan bidra. Också de vanligaste fladdermössen är svåra att skilja från varandra. Helst ska man ha en detektor som kan upptäcka och identifiera arterna beroende på ljudfrekvens.

Då är fladdermusspaningens största förtjänst att folk kan rapportera förekomster från lokaler där man inte vetat att det finns fladdermöss. Allra värdefullast är observationer av riktigt många fladdermöss på samma ställe.

– Vi är riktigt tacksamma för uppgifter om förökningskolonier. Det är ställen där honorna samlas för att amma sina ungar, och sådana är svåra att hitta, säger Tverin.

Bättre än sitt rykte

Kruxet är att den som till äventyrs hittar en fladdermuskoloni, till exempel på sin vind, sällan blir lika förtjust som Malin Tverin. Det, säger hon, beror på fördomar och kunskapsbrist.

– Förökningskolonierna har tyvärr minskat i antal på grund av miljögifter och förstörelse av djurens boplatser och rastplatser.

Vad ska man göra om man hittar en koloni på vinden?

– Helst ska man låta dem vara. De gör inget illa, de angriper inte människor och de bygger inte bo i taket. Hör man oljud från innertaket är det troligen ekorren. De enda spår fladdermössen lämnar efter sig är exkrementer.

Malin Tverin intygar att man inte behöver vara rädd för att bli biten av en fladdermus – djuren är alldeles för skygga. Och om man absolut måste ta i en fladdermus för att få ut den räcker det att ta på sig tunna läderhandskar. Våra fladdermöss har inga vampyrkäkar utan pyttesmå tänder.

Fladdermössen äter insekter, och det är här Malin Tverin kommer med ett oemotståndligt argument till den som fortfarande tvivlar på det förträffliga i att ha dem som grannar:

– Varje fladdermus äter tvåtusen myggor om natten.

Jagar bland rotorblad

Mer kunskap om fladdermössen behövs också för att kartlägga flyttstråken. Ute i skärgården har man riggat upp apparatur som registrerar förbipasserande fladdermöss. Hittills, säger Malin Tverin, har man luskat ut att de nyttjar ungefär samma rutter som flyttfåglarna – och stöter på samma faror i form av vindkraftverk.

Forskarna vet inte än i vilken mån vindkraften kan skada våra fladdermöss som är strikt skyddade.

– I Nordamerika har vindkraft lokalt varit besvärligt för fladdermöss då kraftverken stått på flyttstråken. Vindkraftverk kan locka insekter, och fladdermössen jagar bland rotorbladen, säger Nina Hagner-Wahlsten på företaget Bathouse som gör fladdermusutredningar.

Hon betonar att effekterna kan vara lokala, bara något enstaka kraftverk i en större vindpark kan skörda nästan alla offer. Den nordiska fladdermusen, vår vanligaste art, flyttar just inte men där den jagar kan den – kanske – flytta vindkraftverk.

– Om en mölla planeras i ett område där vi vet att fladdermössen jagar hela sommaren kan vi föreslå att den flyttas några hundra meter.