Bengt Fredrikson förälskade sig i bogserbåten Tolva. Foto: Mathias Luther.

Maskinchefen ger allt vid rodret

Bogserbåtar personifierar dygden. De finns till för att hjälpa andra. För att röja rännor genom isen. För att dra de tyngsta lassen. För att hjälpa gästerna till rätta vid en kaj. På ålderns höst får de sin belöning.

Finska staten köpte år 1946 tjugofyra bogserbåtar ur den amerikanska arméns överskottslager. Av dem finns fortfarande sju stycken kvar i Finland och ett okänt antal utomlands. Privatpersoner och föreningar har engagerat sig i att hålla dem sjödugliga och användbara också efter att deras tid för kraftmätningar gått ut.

Enligt Fartygshistoriska föreningens lista är 39 av 89 fartyg Finlands i traditionsfartygsregister just bogserbåtar. De är också äldst – av de 15 fartygen i registret från 1800-talet är 11 bogserbåtar.

Ny affärsidé

Bengt Fredriksson, 65, förlorade sitt hjärta till en bogserbåt för fem år sedan.

Han var på väg att avsluta ett långt sjömansliv som skeppare på sin egen sandskuta Victoria. Han intalade sig själv att det egentligen skulle vara fiffigare med en pråm och en bogserbåt.

Hans egen besättningsman Juhani Rusi visste var det finns en bogserbåt att köpa: i Siilinjärvi, nära Kuopio. Tolvan, hette den. Sitt svenska namn hade den fått redan 1947 då den kom till Jakobstad för att dra timmer och hjälpa till i hamnen, något den fortsatte med där till 1979.

– Jag vet, det är en av de där amerikanska, klumpig och gammalmodig, slog Fredriksson ifrån sig.

Småningom åkte ändå Fredriksson och Rusi och till Siilinjärvi för att se på båten, som såg ganska risig ut. Men de tyckte det verkade som om skrov och maskineri var i skick. De senaste tio åren hade Tolvan brutit lite is på Saimen men mestadels legat stilla, med värmen på.

Ägaren som var en äldre man sålde gärna. Men Fredriksson funderade.

Han återvände hösten 2007 tillsammans med sin son Ben. De provade maskinen – den gick, men vattenrören läckte. Bengt prutade. Ben avrådde.

– Mycket jobb, farsan, mycket jobb, sa han.

Svårt att backa

Men hur slutar man vara sjöman?

– Jag hade tänkt att jag kanske skulle göra en riktigt lång utlandsresa när jag blir pensionerad. Men så började jag fundera. Nej, jag har nog rest tillräckligt i mina dagar. Och vara borta från gumman och stugan i tre månader? frågar sig Bengt Fredriksson.

– Men inte kan jag ju heller gå och påta i jorden och ta en roddtur då och då? Då får snart männen i vita rockar komma och hämta mig.

Det blev en affär, förstås. Det blev jobb, mycket jobb.

– Skulle jag ha vetat hur mycket det kostar i tid och pengar skulle jag knappast ha köpt den, säger han.

Två varv i veckan

Sommaren 2008 gick Tolvans resa från Siilinjärvi mot ålderdomshemmet Aura å på ett nesligt sätt: hon bogserades, via Saima kanal och Finska viken. I Åbo tillbringade hon sedan fyra år på varv.

Bengt Fredriksson som har årtionden som maskinchef på fraktfartyg och bogserbåtar bakom sig vet att huvudmaskinen, en lågvarvad sexcylindrig Atlas Imperial fyrtaktsdiesel, är intakt och funktionsduglig. Han baxar runt den några varv varje vecka för att hålla smörjningen igång och se att alla ventiler fungerar.

Den ursprungliga tanken att dra pråm med Tolvan har bleknat. Sandtransporterna i skärgården har minskat. Företaget kring sandtransporterna har Fredriksson avvecklat och bogserbåten har blivit hans personliga egendom och huvudvärk.

Den andra planen, att använda Tolvan som utfärds- och charterbåt för upp till tolv personer, förefaller fortfarande avlägsen då man ser på inredningens tillstånd. Både värme- och elsystem behöver förnyas.

Men båtens 22 meter långa skrov är granskat plåt för plåt, blästrat, lappat och målat så det glänser som nytt. Överbyggnaden är blästrad och målad – det tog två veckor, morgon till kväll, lördag och söndag, säger Fredriksson.

I finrummet

Resultatet tål att ses. Varvet där jobbet gjordes har lagts ner, nu ligger Tolvan i Aura å vid Östra strandgatan, under inglasade balkonger.

– En båt måste vara prydlig för att få ligga här, säger Fredriksson.

Den återstående oredan finns inombords.

Det goda med att båten ligger så synligt är tryggheten. På det varv i hamnområdet där båten tidigare låg stal någon både den gamla mahognyratten och fem lanternor i koppar.

Ben Fredriksson som är artesan har gjort en ny ratt, av ek, med åtta ekrar lik den stulna. Han har gjort nya dörrar för styrhytten, i stället för dem som tjuvarna sparkade sönder. Alla vackra och begärliga komponenter inklusive fartygsporslinet förvaras nu på säker plats, inte ombord.

Men det finns mycket kvar att göra. Skorstenen och avgasröret är lappat, nu arbetar sig Bengt Fredriksson sig neråt i maskinrummet som ännu är täckt av färgflagor och smuts. I slutet av sommaren kan det kanske rentav bli en åktur.

Fredriksson suckar lite.

– Det här tär nog på ekonomin, ganska ordentligt också. Det är liksom väldigt mycket båt, för en enskild människa.

Han säger att han inte ångrar sig.

Fast det är ett stort lass att dra.

Låga varv gör susen. Och svårt att backa.