Dags att tala allvar om USA-handeln

Sedan det tidigt i år stod klart att EU och USA börjar förhandla om ett frihandelsavtal har det naturligtvis fått stor uppmärksamhet. Många, bland annat berörda intressegrupper, aktivister och självfallet politiker, har visat ett mycket lovvärt intresse för processen. Vi har noggrant bedömt vad konsekvenserna kan bli för allt från kulturell mångfald till immaterialrätt.

USA är inte vilken handelspartner som helst. Även i denna omvälvningarnas tid förblir USA världens mäktigaste land. Amerikanerna är dessutom kända för att mycket handfast slå vakt om sina intressen, som medierna nu rapporterar om än en gång. Om vi inte har en öppen, uppriktig debatt om människors farhågor kommer vi därför att missa chansen att motbevisa de här farhågorna, eller om de är berättigade inkludera dem i avtalet.

Skälen till att vi över huvud taget vill ha ett frihandelsavtal är tydliga: tillväxt och ledarskap.

Avtalet får betydande positiva följder för tillväxten i både USA och EU, och det är tillväxt vi verkligen behöver. Enligt de uppskattningar kommissionen har skulle ett bra avtal leda till bnp-ökningar för EU på minst 0,5 procent, och ökningarna skulle bli likartade för USA. Det innebär över 500 euro per hushåll och år och hundratusentals nya jobb.

Och jag menar "minst", eftersom uppskattningarna inte tar hänsyn till att öppningen av en ekonomi för internationell handel och internationella investeringar i praktiken är ett slags strukturreform. Företagens nya konkurrenter sporrar dem att bli bättre. Och handeln hjälper dem med det genom att ge billigare tillgång till importerade råvaror, komponenter och tjänster. Vår erfarenhet visar att dessa kombinerade effekter kan vara nästan dubbelt så stora som de direkta effekterna av borttagna handelshinder.

Det är inte allt. På kort sikt kan vi räkna med en till, mindre påtaglig, bonus: ökat förtroende. Ett bra avtal skulle visa att Europa och USA är fast beslutna att fortsätta på den väg mot liberalisering som de slog in på när de undertecknade Allmänna tull- och handelsavtalet i Havanna 1948. Den vetskapen skulle lugna de företag som oroar sig för framtiden. De kommer att kunna lita på att ingen av världens två största handels- och investeringsmakter är redo att veva upp protektionismens vindbrygga ens i dessa kärva ekonomiska tider. Lugnare företag blir mer villiga att göra de stora investeringar som vi behöver för den ekonomiska återhämtningen.

Även om ett frihandelsavtal mellan USA och EU är bra kan man inte förneka att det som alla andra bilaterala överenskommelser är den näst bästa lösningen. Förhandlarnas och ekonomernas ideal är fortfarande en vittsyftande, global liberalisering inom ramen för Världshandelsorganisationen. Inga bilaterala avtal kan få ny fart på de strandade Dohaförhandlingarna, som är vår bästa chans att förverkliga detta ideal.

Men ett bra avtal mellan EU och USA skulle göra mer än de flesta frihandelsavtalen för att stärka det multilaterala handelssystemets långsiktiga hälsa. Det ger oss nämligen tillfälle att pröva lösningar på problem som alla handelsnationer dras med. Och de lösningarna kan få betydande tyngd eftersom de skulle tillämpas i hälften av världsekonomin.

Det innebär att de kan komma att utgöra en stor del av grunden för framtidens globala förhandlingar när tiden är mogen för det. Vad Världshandelsorganisationen verkligen behöver är en ny överenskommelse om marknadsöppning mellan de nya handelsmakterna i ost och syd och de för närvarande dominerande ekonomierna i väst. Inget bilateralt avtal kan ersätta de här multilaterala förhandlingarna, men ett bra avtal mellan EU och USA skulle väsentligt bidra till processen, särskilt som det bygger på biljoner euro av empiriska bevis.

Då är naturligtvis frågan: Vad är ett bra avtal? Vad behöver vi uppnå i förhandlingarna för att nå vinsterna i praktiken?

Eftersom de transatlantiska handels- och investeringsrelationerna redan fungerar ganska väl, behöver det här avtalet vara mer än ett traditionellt frihandelsavtal med inriktning på tullar. De verkliga hindren för handel och investeringar mellan EU och USA sitter inte på bilens yta. Det är inte fråga om repor i lacken eller stenskott i vindrutan. Att måla över de ytliga problemen kommer varken att öppna marknaderna eller leda vägen mot framtida globala överenskommelser. En omlackering övertygar ingen.

Därför måste vi ned och rota i politikens växellådor och oljetråg – i regler, processer och procedurer.

Regelhinder kan stoppa handeln helt, göra den för dyr för att vara lönsam eller bara sätta hämsko på den totala ekonomiska effektiviteten. De hindrar också framtida handelsrelationer på världsmarknaden.

Men regler är på goda grunder både komplicerade och politiskt känsliga. Regler skyddar människor från risker för deras hälsa, säkerhet, miljö och ekonomi. De är resultaten av demokratiska politiska beslut som inte är förhandlingsbara.

Så vi måste vara tydliga med att vårt mål är att trimma systemet, inte montera ned det. Om vi kan visa de amerikanska myndigheterna att det finns en europeisk regelmotor som tar dem till deras politiska mål snabbare och med lägre bränsleförbrukning bör de vara beredda att montera in den och tvärtom.

Den här bilden är faktisk bara delvis en metafor eftersom regler om bilsäkerhet är ett av flera områden där det här arbetet behövs. Bägge sidors system ger mycket likartade resultat i fråga om säkerhet så varför kan vi inte erkänna det formellt för att underlätta handeln? Det är den sortens regelsamarbete, inte de fria fantasierna om en radikal nyliberal huggsexa, som förhandlingarna ska inriktas på.

Det är i vårt intresse att frihandelsavtal också innehåller en klausul om konfiktlösning mellan investerare och stater (ISDS). EU är världens största investerare (cirka 5 biljoner euro 2011) och ISDS är ett viktigt verktyg för skydd av EU-investerare utomlands. Även om ett land har ett starkt rättssystem innebär det inte alltid att utländska investerare är tillräckligt skyddade. EU och USA har utvecklade ekonomier men investerare kan trots det råka ut för problem som påverkar deras investeringar, och som lokala domstolar inte alltid kan lösa effektivt. Samtidigt är det uppenbart att ISDS inte får användas för att attackera lagar som stiftats rättmätigt i allmänhetens intresse. EU är föregångare vad gäller internationella ansträngningar för att se till att företag inte kan missbruka ISDS, och vi kommer att driva på skyddsklausuler mot obefogade klagomål.

Om vi kan nå en överenskommelse på dessa rimliga om än komplicerade grunder, och på andra viktiga områden som offentlig upphandling och tjänstehandel, kan vi säga att vi har nått ett bra avtal, ett avtal som kan ge den tillväxt vi behöver och leda vägen mot ny global liberalisering.

Men det blir bara möjligt om vi talar allvar. Och det innebär att alla av oss som kan bidra till ett framgångsrikt transatlantiskt handels- och investeringspartnerskap måste besluta oss för att göra det.

Oavsett om man räknar sina pengar i euro, dollar, pund eller kronor är det faktiskt så att just nu behöver vi mer av dem. Låt oss inte förlora det ur sikte.