Krisjour hjälper metodistpastorns offer

Finlands svenska metodistförsamling satte i gång utredningen i våras då det framgick att en pastor under flera decenniers tid förgripit sig på pojkar i samband med församlings- och lägerverksamheten. Några nya offer har hört av sig på jourlinjen under försommaren.

– Den nya informationen som kommit in styrker de tidigare uppgifterna om att fallen är kopplade till samma pastor, säger rättspsykolog Julia Korkman, som själv inte har någon anknytning till Metodistkyrkan.

Syftet med utredningen är att klarlägga övergreppens omfattning, hur många som känt till dem och framför allt att erbjuda professionell hjälp åt alla som behöver den. I våras tog elva offer direkt kontakt med kyrkan, och under sommaren har alltså ett antal nya vittnesmål kommit in per e-post och telefon. Enligt Korkman handlar det ändå om färre anmälda fall än man befarat.

– Jag vill inte gå in på exakta siffror eller på skildringarna i sig, men det finns goda skäl att misstänka att övergreppen gäller betydligt fler personer utöver dem som hittills hört av sig.

Därför kommer telefonjouren som tog emot samtal fram till midsommar att aktiveras på nytt senare i sommar, medan e-posttjänsten fortsättningsvis hålls öppen. Under sensommaren och hösten kommer Korkman och några kolleger att lyssna på de offer som vill berätta om sina upplevelser, och diskutera hur den eventuella vården ska se ut.

Tysta kontrakt i slutna samfund

En omständighet som väckte bestörtning när övergreppen uppdagades var att de hade pågått ända sedan 1960-talet utan att någon ingripit eller anmält fallen.

– Det är rätt typiskt att barn inte berättar om sexuella övergrepp förrän långt senare. Generellt är män mindre benägna att berätta om övergrepp än kvinnor. Man måste komma i håg att ingen talade om sexuella övergrepp mot barn i Finland på 60- och 70-talen. Det fanns ingen term för det, säger Korkman.

Flera olika faktorer inverkar på de psykiska följderna av sexuella övergrepp, påpekar Korkman. Hit hör bland annat den personliga relationen till förövaren och omständigheterna under vilka övergreppen ägde rum.

Enligt Korkman verkar det i en del religiösa omgivningar finnas element som möjliggör den här sortens övergrepp, och som samtidigt gör det svårt för offren att prata om vad som hänt.

– Ju närmare förövaren står sina offer och ju större auktoritet han eller hon har, desto mer problematiska är övergreppen och deras följder. Om det till exempel är frågan om en central och omtyckt person, och om övergreppen riktar sig mot flera personer utan att någon slår larm, är det svårt att vara den första som bryter tystnaden.

– Man kan också uppleva att det är man själv som är skyldig, eller att förövaren annars varit en så viktig och positiv auktoritet att man först långt senare ser tilltagen i ett annat ljus.

Korkman drar paralleller till hur människan i allmänhet beter sig om hon till exempel blir vittne till rån eller olyckor. Sannolikheten för att någon ska ingripa är mycket mindre om det är många på plats än om bara en person är närvarande. Man känner sig helt enkelt mindre ansvarig om ingen annan heller lyfter ett finger.

Övergreppen har inte ökat

Trots att pedofiliskandaler rullats upp inom ett otal samfund under hela 2000-talet tror Korkman inte att sexuella övergrepp mot barn blivit vanligare.

– Statistiken visar att antalet hållits konstant, men det är numera en mycket större andel som kommer till myndigheternas kännedom. Både privatpersoner och myndigheter är bättre på att agera.

Korkman hoppas att samtalen ska hjälpa offren och visa dem att kyrkan och samhället reagerar.

– Den här saken utreds tyvärr för sent i och med att förövaren inte kan ställas till svars. Men om det finns någonting gott som kan komma ur fallet så är det att man kan göra upp strategier för hur liknande övergrepp ska förhindras i framtiden.