Louis Ehrnrooth har levt i två världar

När Louis Ehrnrooth från Tervik gård i Pernå som 14-åring började i Borgå lyceum kom han in i en värld som var honom fullständigt främmande och skrämmande. Det var första gången han gick i skola. Tidigare hade han haft tre hemlärare och han hade som han säger ha fått en 1700-tals uppfostran.

– Min pappa, som var kejsar Alexander III:s gudson var två generationer äldre än jag. Allt som hände på 1900-talet tyckte han att var modernt, medan 1800-talet var det normativa, säger Louis Ehrnrooth där vi sitter i gungan på hans gård i Baggby, en utgård till Tervik, och blickar ut över havrefälten mot Pernåvikens botten.

På lördag fyller han 90 år och firar i Samlingslokalen på Tervik med många inbjudna.

Förbjudet att beröra

Lille Louis fick en mycket skyddad uppväxt. Han fick inte leka med and­ra barn och inte tala med tjänstefolket. Föräldrarna var rädda att han skulle smittas av såväl sjukdomar som dialekt.

– Det var mycket som ansågs olämpligt att göra. Det var till exempel otänkbart att röra vid en annan människa. Jag fick bara röra mig i trädgården och framför huset.

Fram till fem års ålder hade Louis aldrig lekt med ett annat barn, men eftersom han då fick en lillasyster, Mimmi, och hans mamma Kajsa-Lisa inte längre hade lika mycket tid för honom som förut, kom nu kreatursskötare Enbergs son Herbert in i bilden. Han var ett år äldre än Louis och ansågs vara tillräckligt väluppfostrad för att komma i fråga som lekkamrat.

– Jag var väldigt blyg och visste inte alls hur jag skulle bete mig. Herbert tyckte nog att jag var en konstig figur. Småningom bröts isen och vi blev vänner för livet.

Tervik, vars gula huvudbyggnad är från 1736, var Louis hela värld. Hans pappa, Alex K, styrde och ställde som en kung på den stora herrgården med anor från 1400-talet.

– Både min far och farfar satt i ståndslantdagen. Farfar representerade släkten Ehrnrooth och pappa sin första fru Etholén. Farfar var flygeladjutant (personlig adjutant) hos tsaren och anhöll om permission för att hans hustru väntade en liten. Det fick han och tsaren ville, som en uppskattande gest, bli gudfar ifall det blev en pojke.

Blyg och bortkommen

Småningom vidgades Louis värld och han fick i uppgift att ta hand om de får som hans far hade skaffat till gården.

– Jag var mycket förtjust i djur och natur och beslöt i ett tidigt skede att bli lantbrukare.

Louis lär också ha sagt att han skall bli "en vanlig karl" när han blev stor.

– Jag tror att jag var så imponerad av kusken som körde till och med flera hästar samtidigt.

På väg mot vanligheten började han i pojkskolan Borgå lyceum, men kände sig både bortkommen och blyg.

– Jag talade givetvis högsvenska, betedde mig artigt och belevat och hade annorlunda kläder. Så visst blev jag lite mobbad, även om jag också fick vänner. Men scoutingen var mig till stor glädje.

Både upstairs och downstairs

Efter kriget studerade Louis Ehrnrooth till agronom. När han fått sina papper blev han inspektor på Tervik.

– Jag hade i ett mycket tidigt skede klart för mig att det var jordbrukare jag ville bli och för att klara av det måste jag kunna hantera både människor och djur.

Hans mamma Kajsa-Lisa hade då ingenting emot att han beblandade sig med vanligt folk. Bara han visste vem han var och vart han hörde och inte gav sig ut för att vara någon annan än det.

– Till en början såg gårdsfolket lite misstänksamt på mig. De var försiktiga mot det främmande.

Det var de också när det gällde att ändra på seder och bruk. Man ville göra som man alltid gjort och det var ytterst svårt för Louis att införa nya arbetsmetoder i jordbruket, som var arbetskrävande eftersom allt gjordes för hand eller med häst.

– Det blev till exempel ett väldigt mummel då vi införde AIV-fodret. "Färskt gräs i grop’n å vat’n på", sades det.

År 1953 ärvde halvbrodern Gösta Tervik och Louis Ehrnrooth flyttade i stället till Baggby.

Giftaskandidater

Louis far hade idéer om vem han borde gifta sig med, och gjorde efter kriget sitt bästa för att få honom bortgift. Även om man inte talade högt om det var tanken att det helst skulle vara en adlig eller åtminstone bildad flicka.

Om flickan var nätt kunde tröskeln sänkas lite, men om hon var adlig räckte det med fräschhet och medelmåttighet. Men Louis Ehrnrooth hade sitt huvud för sig. Han var dessutom väldigt blyg, så hans små ansatser hos det motsatta könet stupade på hans tafatthet.

När hans syster Mimmi skulle gifta sig och flytta till Sverige hjälpte Alma Myrttinen med packningen och bistod också modern, som hade svårt att orka med allting efter makens död. Och hur det var uppstod tycke mellan Louis och henne.

Trots att både modern och släkten avrådde honom var han orubblig. Alma och Louis gifte sig på hans födelsedag den 13 juli 1954.

– Det var på ett mycket naturligt sätt vi kom i lag. Jag hade sett henne en gång som nioåring och blev då mycket förtjust i henne. Hon var femton år äldre än jag.

– Hon tog mycket väl hand om både mamma och mig och levde tills hon var nittio år.

Nu bor han ensam i huset. Åkrarna är utarrenderade, men skogen håller han fortfarande ett öga på.

Vad hemligheten bakom hans långa liv är vet han inte.

– Jag har huvudsakligen varit lycklig och satt allt i Guds hand. Jag har försökt göra så gott jag kan och blivit väl omskött först i mitt barndomshem och sedan av Alma. Nu är det många goda människor, främst från kyrkan, som hjälper mig. I princip har jag haft en positiv livssyn.