Från Nagu till norska gränsen

UTSJOKI Statistikcentralens omutliga register omtalar att det bodde fem finlandssvenskar i Utsjoki vid årsskiftet. Tjugo procent av dem, Kjell Aalto, tar emot Hbl på sin VVS-firma i det röda trähuset i kyrkbyn. Här har han hållit till i över tjugo år. Att han och hans dåvarande flickvän kom hit upp var mest en tillfällighet.

– Vi var ute och körde en sommar, på väg till ett bröllop i Sodankylä. En bekant till min flickvän ägde ett halvt hus i Utsjoki och tyckte att vi skulle köpa andra halvan. Vi köpte ett helt litet hus som vi byggde ut senare. Det var inget planerat beslut för hela livet, det var ett projekt bland andra.

När Kjell Aalto fortfarande bodde i Nagu importerade hans företag brittiska läderjackor. Med åren har jackorna fallit bort, och av hans och ex-hustruns pusselföretag Varjopeli – EU:s då nordligaste fabrik – finns bara några minnen kvar i trähuset.

Kjell Aalto har gift om sig och har barn, både stora och små, från två äktenskap. Han gick in för VVS på heltid efter skilsmässan och har distansstuderat till ingenjör på äldre dagar. Hustrun Maritta Lukkari driver en stugby vid Tana älv på somrarna. Han brukar avlasta henne i stugbyns kafé på kvällarna.

– Jag har inte haft någon fritid på fyra år. Men tar man det inte som ett jobb känns det som en hobby, säger han.

Aalto har två anställda VVS-installatörer. Utsjoki har inte undgått recessionen, men inte heller drabbats hårdare än andra orter.

– Vi har haft ganska gott om jobb på sistone, både på finska och på norska sidan. Men det är nog inte många som flyttar hit för businessens skull, säger han.

Att plugga till VVS-ingenjör var nästan ett måste för att knipa marknadsandelar.

– Speciellt på norska sidan är de noggranna med utbildningen för att man ska bli godkänd och vinna offerter.

Ungefär hälften av intäkterna kommer från Norge. Nere i Ivalo finns flera VVS-firmor, men så här långt norrut är det glest mellan konkurrenterna. Som motvikt ligger arbetsuppdragen inte heller vägg i vägg.

– Som värst hade vi samtidigt ett jobb i Kautokeino och ett i Kirkenes. Det blir nästan 400 kilometer där­emellan. Då åker man inte till båda jobben på samma dag.

Dialekten består

Kjell Aaltos hustru är samiska, och barnen har gått i skola på samiska. En del av dem talar också svenska, finska och engelska.

– Det är inte helt fel att kunna fyra språk när man går ut gymnasiet, säger Aalto.

Själv upplever han sig snarast som halvspråkig.

– Jag har försökt lära mig finska sedan jag flyttade hit. Det känns som om jag inte kan något språk, inte ens svenska längre. Det blir inte så mycket av det här, men jag hoppas jag har kvar lite av min dialekt, säger han på klingande väståboländska.

Hur är det med samiskan?

– Jag förstår några ord, men det är svårt att lära sig. Så fort en i sällskapet inte kan samiska börjar alla tala finska, för det kan alla här. Det är bara bland den äldre generationen samer som alla inte är så bra.

När hustruns föräldrar gick i skola talades tvångsfinska i ordets värs­ta bemärkelse.

– De fick inte prata samiska. Det pågick något slags hjärntvätt här på 1950-talet.

Utsjoki är Finlands mest samiska kommun och kulturen är uppblandad. Kjell Aalto har trivts med det, nästan ända sedan flytten från Nagu den där oförglömliga vinterdagen 1991.

– Det var trettio grader kallt när vi körde flyttlasset. Vi vågade inte stanna en enda gång på vägen, bilen skulle inte ha startat igen. När vi kom fram efter tjugofem timmar hade vattenledningen frusit och vi hade en halv meter vatten på golvet i pannrummet. Det är enda gången jag har tänkt att det här inte är för mig.

Med tiden har han vant sig vid den sjuttionde breddgradens egenheter. Midnattssolen känns lika naturlig som polarnatten.

– Mörkret stör inte om man har tillräckligt mycket att göra. Och på sommaren behöver man inte lika mycket sömn. Stugbyn lever dygnet runt.