Det borde vara självklart att alla behandlas lika

Det finns invandrare i vårt land som upplever att de inte nås av de rättigheter som de borde ha enligt vår grundlag. Den finländska grundlagen garanterar alla ett tryggt liv oavsett bakgrund. Enligt grundlagen har var och en som inte förmår skaffa sig trygghet och ett männi- skovärdigt liv, rätt till nödvändig utkomst och omsorg. Också personer som bor tillfälligt i Finland har rätt till social trygghet och service i brådskande och nödvändiga fall.

Detta borde alltså vara självklart för myndigheter och politiker.

När jag arbetade med boken Kvinnor utan land (2012) kom jag i kontakt med en kvinna som med sin sex personers familj var bostadslös. Hon bodde i tillfälliga dyra lägenheter på korta kontrakt och hade flyttat flera gånger under ett år. Kvinnan var förtvivlad, flyttningarna gjorde att barnen hade långa skolresor, deras skolor var spridda över Helsingfors. Hon hade blivit avsnäst av en socialtjänsteman då hon frågade efter fast bostad. När hon sökte bostad på fria marknaden fick hon höra att de inte hyr till invandrare. Kvinnan såg ingen framtid för sig och sin familj.

Kvinnan är ett exempel på hur det kan gå när någon faller igenom samhällets skyddsnät. Hon kunde inte tala något inhemskt språk efter fjorton år i Finland.

En annan kvinna klagade över att hon inte förstår vad det är för papper barnen hämtar hem från skolan. Hon ville vara till stöd för dem men kunde inte då hon inte kunde kommunicera med skolan. Hon hade genast börjat föda barn då hon flyttat hit och aldrig hunnit lära sig något inhemskt språk.

När de här kvinnornas barn växer upp har de fått en sämre start i Finland än många andra. De har redan från början upplevt att de på sätt och vis står utanför.

Det hjälper inte ens att ta studenten och få högskoleutbildning ifall man har fel hudfärg.

En ung somaliska i boken funderar mycket på sitt utanförskap. Under cirka tjugo år i Finland har hon fått höra glåpord och hon gör det fortfarande. Hon säger att diskriminering av unga endast leder till att de inte känner sig hemmastadda här. Gör de inte det är de inte heller motiverade att skaffa sig utbildning och söka arbete. Eller omvänt, de utbildar sig i Finland och lämnar sedan landet för att de upplever att de inte hör hemma här. Går det så att de unga utbildar sig här och sedan flyttar till ett land som lyckas bättre med integrationen har ju strävan att skaffa ny arbetskraft hos oss misslyckats.

Det är människor som de här kvinnorna som den nya migrationsstrategin 2020 vill hjälpa. Vissa saker borde vara enkla att åtgärda som till exempel effektivare språkkurser. Men ingen strategi i världen kan hindra folk på gatan från att ropa glåpord eller visa finger.

När jag arbetade med boken och en mörk höstkväll vandrade i Östra Böle vände sig en man framför mig om och sa: "Jag var rädd för att det går en svart man bakom mig men lyckligtvis är det en vit kvinna."

Som vit kvinna kände jag mig inte alls privilegierad, jag skämdes för att en vanlig finsk man tänker så här då han är på väg till krogen.

Från den finländska krogen är det lång väg till en lunta på ett ministerium som innehåller vackra fraser om att motarbeta rasism och diskriminering.

Migrationsstrategin 2020 konstaterar bland annat att Finland är ett ungt land då det gäller invandring. Det var först på 2000-talet invandringen började på allvar. Strategin tar fasta på tre huvudpunkter: Ett öppet men tryggt Finland, Var och en finner sin plats, Mångfald är vardag. Det är bra att riktlinjerna finns till pappers ifall det råder tvivel om vad som gäller. Samtidigt säger det något om samhällsklimatet att riktlinjerna alls skrivits ner. De får fungera som motvikt till den rådande atmosfären.

Strategin säger bland annat: "Den samhälleliga diskussionen om invandring bör stödjas av korrekta uppgifter och den bör aktiveras och vidgas."

Eller: "En positiv attitydatmosfär bör skapas med aktiva åtgärder."

Ingenstans står det vilka åtgärder som skall vidtas och strategin förpliktar inte till något. Ett åtgärdsprogram utlovas som stöd för strategin.

Ibland hörs röster i kommunfullmäktige som kräver redovisning av vad integrationsåtgärderna kostar. Det ska bli intressant att se om de rösterna nu tystnar. I så fall har strategin varit ett steg i rätt riktning för att visa vägen då vi lär oss förstå att alla som flyttar hit har samma grundbehov som vi själva.

Integrering. Invandrarkvinnorna känner ofta utanförskap. Det vill man förhindra med den nya migrationsstrategin 2020.  hbl-arkiv/johannes tervo