Polismästaren flaggar för nyttofinska

– Har du hunnit läsa Ålandstidningen? frågar Ålands polismästare Teijo Ristola när jag möter honom på Salutorget kvart över åtta en junimorgon.

På en helsida rapporterar tidningen att Ålands polismyndighet ordnat en specialutbildning, där en av tre föreläsare talade finska. Inga professionella tolkar fanns på plats, trots att all myndighetens verksamhet enligt självstyrelselagen ska vara på svenska. Innan intervjun är slut har Ålands radio ringt och bett om en kommentar.

Det är inte första gången åländska medier kritiserar Ristola för finskan. Även politiker har tillrättavisat honom: kansliminister Gun-Mari Lindholm (Obunden samling) har sagt att Ristola måste tala svenska när han ringer i tjänsteärenden, även om det är till gamla kolleger i Finland, och Åländsk Center har ifrågasatt om Ris­tola värnar om det svenska språket och åländskheten.

– När jag sökte tjänsten tänkte jag att jag kanske borde heta Strömberg eller Jansson, då skulle jag komma lindrigare undan, säger Ristola, vars släkt i likhet med många andra översatt sitt efternamn från svenska till finska.

Egentligen hade det varit bäst om en ålänning valts till polismästare, säger han. Den egna polisstyrkan är självstyrelsens krona och polismästartjänsten väldigt viktig.

– Tyvärr ville de ha mig, och jag blev vald just för att jag har bra kontakter på fastlandet. Jag har arbetat med höga polistjänstemän på finska under många år, och jag kan inte acceptera att jag plötsligt borde övergå till svenska med dem.

Ristola säger att polisen behöver allt mer utbildning, och all kunskap finns helt enkelt inte på svenska i Finland. Självklart ska man följa självstyrelselagen men det är också viktigt att den åländska polisen får tillgång till den bästa exper­tisen.

– Jag vet att den här dagen går till att jag pratar med medierna och försöker förklara allt igen. När dagen är slut tar jag kanske ett stort glas öl. Men många dagar är trevliga, och det finns hemskt bra poliser på Åland.

Ett slutet samhälle

Det har redan ryktats om att Ristola fått nog och funderar på att sluta, men det ryktet viftar han bort.

– Det är min frus sak att fundera på, jag lyder henne.

Frun arbetar på fastlandet och Tei­jo Ristola bor i en lägenhet i Mariehamn under veckorna.

Även om han känner till Åland i arbetssammanhang sedan femton år tillbaka har de senaste åren gett nya insikter.

– Det jag inte skulle ha trott är att Åland är ett ganska slutet samhälle. På sätt och vis är man hemskt human och har hemskt mycket bra saker, men en viss öppenhet fattas. Också bråket mellan fasta Åland och skärgården har överraskat mig, säger han.

En sak som Åland enligt honom är riktigt bra på är att ta emot invandrare. Det finns bra språkkurser och det är lätt att få jobb. Invandrare ses inte som ett hot, något som han ibland kan uppfatta i den finländska diskussionen speciellt från Sannfinländarnas sida.

Ett paradis

I polisens pressmeddelanden framstår Åland närmast som ett gulligt paradis.

I maj informerade polisen till exempel att man åkt till Kumlinge, tagit utandningsprov av 14 bilister varav alla blåst det förväntade resultatet noll promille.

"Patrullen hjälpte en cyklist som cyklat omkull vid butiken. Vädret har i varje fall varit bra!" avslutas pressmeddelandet.

Från Åland brukar en person åt gången vara i fängelse. En del narkotika finns i omlopp: i fjol fick sex personer tyngre behandling mot missbruk. Polisen utreder många små ärenden, men inga mord eller dråp.

– Bra socialpolitik är den bästa polisen som finns. Åland har också ett fungerande skolverk och en ganska stark tredje sektor.

Språket i fokus

I sin tidigare tjänst på Centralkriminalpolisen utredde Ristola bland annat väpnade rån.

Saknar du aldrig de riktigt svåra fallen?

– Inte kan jag säga att jag saknar dem, men jag saknar en del av arbetskompisarna jag hade. Det var ett internationellt arbete, vi var mycket hos Europol och varje vecka i Stockholm, säger Ristola och fortsätter:

– Jag kommer från en internationell arbetsmiljö där språket inte var i fokus. Om vi hittade ett gemensamt språk var vi glada. Nu får jag inte njuta av att jag kan språk, utan nu är det viktigaste att alla talar ett visst språk, oavsett om de kan det eller inte.

Plötsligt är vi tillbaka i språkdiskussionen. Det sista svenska ordet har ännu inte sagts i den här debatten.